Jag är just nu på annat håll men ikväll ser jag fram emot att om någon timme få hoppa in i bilen och åka till ateljen.

Längtar just nu väldigt mycket till att få slutföra de väskor jag påbörjat till plåtningen imorgon. Tänk att jobb kan locka så mycket ibland – men bara när det inte känns som jobb, utan bara som en lek.

Varje nytt projekt, oavsett hur stort eller litet det är, börjar med att jag städar rent mitt arbetsbord. Det är likt en liten ritual varje gång och blir ett avstamp mot något nytt. Då känner jag inte av tidspress, krav eller tråkigheter i form av måsten. Just nu finns i min värld bara vackert skinn, ringar, tryckknappar och nitar. Köpte även idag mer fodertyg så även det är klart.

Allt prydligt utklippt och förberett i fina högar. Alla verktyg är nära och det enda som återstår är att fixa en kanna med iskaffe för att sen köra igång till sena natten.

Foto av interiören på Dodge Deodora 70-tal (inte min bil tyvärr). Okänd källa.

I helgen var jag förbi en loppmarknad utanför stan här i Stockholm och köpte lite smått och gott.

Öppen grusplan, damm och en sol som inte var nådig. Efter att ha stått vid ett rödljus och känt hur solen brände hål på huden var jag inte helt sval för att strosa länge. Så det blev en värmechock och snabba köp. Men nöjd blev jag; ett par grå mockastövlar (perfekta till sensommaren), en leopardmönstrad mönstrad kjol med hög midja (ska klippa av den till kort längd), ett par stora långa silverörhängen (synd bara att jag inte har den väldigt långa halsen de kräver).

Precis när jag var på väg tillbaka såg jag Dionne Warwick ligga i solen bredvid en ful annan LP och jag hade inte hjärta att lämna henne där. Så det blev ett köp fast jag inte lyssnat på mina skivor på ett bra tag nu. Det är svårt att motstå en gammal materiell kärlek som aldrig rostar…

Ps. Jag köpte även ett gammalt superslitet och snett Stringbord innan på en annan loppmarknad. Mitt nya mentala projekt att slipa och måla på.

Sitter just nu och samlar inspiration till plåtningen av nya MbN accessoarlinjen med Ceen Wahren. Tanken är skapa ett enkelt och vackert stilleben i en dammig, sliten miljö som kontrasterar de rena väskorna och skärpen.

Problemet är bara att det finns så mycket fint och suktande att det nu börjar klia i fingrarna efter att få göra mer, nytt och reellt. Blir lätt så när jag fastnat för länge framför datorn och inte fått jobba med händerna konkret.

Farligt distraherande…

Skärmdump av Sam Taylor Woods* verk “Still Life” där hon skapat en stillfilm av det klassiska fruktfatet – “[...] In the celebrated film Still Life (2001), an impossibly beautiful bowl of fruit decays at an accelerated pace, creating a visceral memento mori. [...]” källa whitecube.com

* Samtidskonstnär och del av YBA (Young British Artists) som var främst aktiva under 1990-talet. Sam är nu senast aktuell med sin regidebut av filmen “Nowhere Boy” om John Lennons liv.

UTFÖRSÄLJNING – Nu endast 1 000 sek (ord. pris 2 195 sek)!!!

* Denna modell kommer bli något ändrad till hösten 2010 så de på lager säljs nu ut. *

Kuvertväska i tjockt naturfärgat läder. Modellen är “clutch” och stängs med en tryckknapp. En ficka utanpå och en inuti. Fodret är i randigt bomull.

Material:
Läder och foder i bomull.

Storlek:
Ca 32×20cm

Mer information här.

Jag ser guld överallt nu. Jobbet med kommande underklädeskollektionen har blivit uppskjutet lite till eftersom annat jobb kommit emellan, men det hindrar inte hjärnan från att vara maniskt på jakt efter inspiration.

Nyligen så berättade jag ju att presskontoren fått nytt inför deras pressdagar i förra veckan – det är en Accessoarserie bestående av kuvertväska, skärp och armband i svart läder med guld nitar samt en uppdaterad version av kanvasväskan med guldringar och detaljer. Till det en lite mer ”high-end” serie underkläder i svart spets med guld inslag (detta gäller givetvis även herrdelen). Detta kommer vara ute 15 augusti!

Det jag har nu näst är kollektionen som ska vara ute nästa vår – dvs. sluta jobba i säsong och komma i rätt cykel med ett års framförhållning ist. Så nu blir det fokus, koncentration och action. Mycket lättare sagt än gjort.

Om bara tiden kunde räcka till allt jag vill och behöver göra…

Målningen “Der Kuss” av Gustav Klimp 1907-08.

Som en officiell start på våren blev det idag en minishoppingrunda efter mötena. Det blev ett nytt miniparaply i rutigt som får plats i min älskade kuvertväska (mitt förra blev stulet i höstas med väskan) och en ny bok. För vår, regn och läsning hör ihop.

Nu när tidningarna inte längre lockar, suktar och ligger olästa var det dags – det blev “Glover’s mistake” av Nick Laird*.

Den lockade till att köpas så nu får jag se vad den går för. Varför just den? Jo, för den hoppade fram långsamt till mitt medvetande och gav sig till känna. Mer tanke än så ligger det inte bakom mina bokköp.

Nu ska jag packa några paket som ska postas och sen inviga mitt nya paraply i duggregnet utanför. Ha en fin kväll!

* gift med Zadie Smith(!) och var tidigare advokat fram tills hans första bok “Utterly Monkey” 2005. [nicklaird.com]

Jag saknar mina skor. Saknar möjligheterna att variera, klä upp, klä ner eller bara slippa hasa runt i samma tre par.

Visst, jag har iaf tre par som klarar detta väder (-8 till -20 och mycket snö) och de är trogna vänner som hållit mig varm hela vintern. Men efter ett tag blir det ändå tröttsamt att dansa i fodrade höga curlingkängor. De är vissterligen roliga för man kan vagga fint till musiken men jag orkar inte mer.

Jag älskar mina finare skor med klack för mycket för att utsätta dem för snödöden och att ta med inneskor kräver för mycket planering. Plus att sen jag blev av med min väska vill jag inte gärna ta med mig mer saker än jag absolut behöver för en kväll.

Så nu skulle jag väldigt gärna vilja ha några stövlar likt dessa. Som skulle tåla snön men som är högre, lyxigare och som kan ge mig lite finare vardag.

Jag längtar verkligen till våren nu! Tyvärr kommer den komma först efter en hemsk period av slask som är betydligt vidrigare, men den vill jag helst förtränga nu…

Dessa vackra stövlar är från Lanvin Pre-Fall 2009.

Strax före jul hittade jag ett par bågar och beställde äntligen nya glasögon!

Mina första fick jag i fyran och det var ett par rosa från Skaga som jag såg lillgammal och smart ut i. Som liten tjej såg jag för det mesta väldigt bestämd ut och ingen man j*klades med i första taget (stackars den lilla kille som råkade mula mig i ett snöbollskrig så de gick sönder).

Det har hänt lite sen dess och jag har blivit mycket snällare men den där bestämda blicken finns där och att hitta glasögon har inte varit det lättaste. För antingen såg jag ut som Harry Potter eller som en argsint kontorist på lite för hög dos koffein de gånger jag väl har försökt. Slutligen har glasögonköp bara blivit mer och mer ångestfyllt, uppskjutet och frustrerande.

Så ni anar inte hur lycklig jag blev när jag hittade dessa svarta från Gucci som jag trivdes i. Jag har redan burit glasögon fler gånger senaste dagarna än totalt på flera år!

Ursäkta den suddiga bilden, men jag var bara tvungen att skryta lite om än med dålig bild. Det var den bästa och bara att ta detta foto var hopplöst svårt…

Gick idag igenom lite nedsparade länkar som jag samlat på mig men inte hunnit läsa. Det blir lätt så när jag fastnar i sidor och klickar vidare och vidare. Sen blir det ett tiotal flikar som jag betar av och kollar.

Hittade då denna notis om Dominic Jones från Vogue.com som jag fastnade för pga den rosa färgen på skinnet.

Han är britt, ung, cool och gör fina smycken som “rätt” personer blir kära i. Men mest gillade jag nog handskarna på bilden för deras fina färg i kombinationen med guld.

Min rosa kärlek har börjat bli lite dominant i garderoben såg jag igår när jag hängde in den nyinköpta rosa kavajen i ull…

Jag tycker inte om smycken så mycket i det stora hela. Tycker inte om små halsband eller örhängen att ha varje dag, utan ska det vara så ska det vara stort och få saker. Lite mer accessoarkänsla än smyckeskänsla kan man säga.

Så när jag var i London nu hittade jag en enorm dinosaurie i guld som jag blev betuttad i. Den är stor (ca 9cm hög), tung och definitivt inte någon blyg viol som försvinner.

Det finns bara ett litet problem och det är att det gäller att hålla i den när jag springer till bussen annars sticket dess stjärt in i revbenen eller magen och det gör f*n ont.

Man kan inte bära en guldklimp ostraffat kring halsen antar jag.

Trevlig snöfull helg!