Jag kom i söndags hem från en kortare semester med fokus på att vila upp mig och starta om hjärnan för hösten.

Det var så länge sen jag fick ligga på en strand och bara läsa en bok utan trettio tankar som snurrar. Resan innehöll även lite jobb men det kändes som lyx att kunna sitta i värmen vid en pool och knappa på datorn.

Borta bra men att komma hem är oslagbart skönt och komma tillbaka till ateljén var som att få leka på nytt. Antar att komma bort är bästa sättet att uppskatta det man har…

Däremot saknar jag otroligt mycket all underbar frukt, grönsaker och fisk som fanns att njuta av. Gårdagens omogna hårda avokado i matbutiken var en trist påminnelse om att semestermaten nu enbart är ett minne.

Vackert foto av Linda Gradin från vår resa. Med tre duktiga semesterfotografer (varav en var Ceen Wahren) kunde jag vara lat och bara njuta av att se deras resultat utan att fotografera själv.

Kom över en serie fotografier av Debbie Carlos nyss och blev fascinerad av de vackra färgerna. Så fina och trollbindande men lite obehangliga på samma gång.

[...] “The murky quality of the lighting and the dark desaturated tones of the exhibits, convey a sensuality and romanticism at odds with the sense of stagnant death that lingers in the cracked skin of 100-year-old taxidermied animals and birds strung up as though in flight with fishing line.” [...] debbiecarlos.com

Min tvetydiga fascination för uppstoppade lite äckliga djur har visst fått en nytt romatiskt skimmer över sig. Kika på resten av serien här.

Bild av Debbie Carlos via escapefromberlin.com

Ibland blir det för mycket, luften går ur och lusten försvinner. Det bara sker och det går inte att säga exakt varför eftersom det är små små saker som buntar ihop sig till en fet knippe som slår hårt.

Allvar är viktigt och måste finnas, men jag behöver en stor dos lättja och humor för att hantera den. Gärna svart, snygg och torr humor som jag älskar. Den gör mig glad och får vardagen att flyta fram lite lättare. Utan den är det bara ytterligare en dag som ska avbockas, levereras och avslutas i en evig karusell som suger musten ur mig.

Så ni får ursäkta min udda text men mitt huvud är fyllt av strössel nu och är en liten röra. Återkommer sen när munhäftan släppt och energin kopplats på igen.

Till dess blir det lugn och ro utan kommentarer och tolkningar. Paus tryckt.

Foto av Bruce Lee från någon av hans filmer, vet dessvärre inte vilken.

Svensk sommar är underbar och vacker, men ack vad nyckfull. Varmt i solen och svinkallt i skuggan. Jag som alltid fryser blir inte klok på vad jag ska ha på mig så det slutar med tre viktiga saker som nästan aldrig lämnar min väska numera: solglasögon, paraply och en kofta. Ibland är jag vågad och bara kör sjal istället för kofta. Vardagsaction.

På söndagspromenaden idag över röda bron* hade jag bara ben i stövlar över knästrumpor – ena minuten dum och överklädd, nästa minut stilfull och bekvämt varm. Det är ett bra test att genomgå för att se var hjärnans gissel tar en.

Sitter nu på balkongen och skriver en krönika (till en ny tidning i Asien, berättar mer sen) under en ullfilt med en tjock kofta, varma leggings och raggsockor. Koppen te är inom räckhåll som livlina. Det är en mysig kokong och fåglarnas tjatter hörs mycket finare nu när grannen stängde ute sitt tv-ljud. Det finns fördel med lite kyla trots allt.

* En bro som byggdes för något år sen (och är rödmålad) här i Stockholm mellan Södermalm och Årsta som jag länge velat promenera över men aldrig kommit till skott. Förrän idag.

Foto från Årstabron i Stockholm.

Jag har nu inför jobbet med kommande kollektionen tänkt besöka Naturhistoriska Riksmuseet och titta på deras samling av fåglar. Det var många år sen jag var där sist och då i samband med någon klassdag i skolan. Jag minns det mest som kallt, ruggigt och långt bort. Dammigt och tråkigt var det också.

Men nu är det istället något som lockar. Jag vill ha det dammiga, det där lite torrt tråkiga och framför allt tystnaden och lugnet på ett gammal museum vars entré alltid har en knastrig grusplan framför.

Ju mer tid som går desto mer romantisk blir min bild av besöket till Naturhistoriska museet. Jag vill verkligen dit nu, men kanske inte denna vecka när det är sportlov och det lär vara allt annat än tom och lugnt då…

Foto av Richard Ross från 1986 ur hans serie “Museology”. Kika även på hans andra fotoserie – speciellt “Suitable Placement”.

Det droppar från alla taken nu och skyltar med “Risk för ras” och “Varning för istappar” sitter lite överallt.

Det sitter en på portdörren hem till mig nu och mest undrar jag vad jag ska göra med den informationen. Vilken åtgärd bör jag vidta? Hålla kuvertväskan som skydd över huvudet medan jag slår portkoden och snabbt skyndar in? Eller ska jag be en granne slå koden, öppna dörren åt mig och sen springa in så han/hon får ta emot istappen? Jag kan bara spekulera, men tanken med lappen är iaf fin.

Hursomhelst har jag faktiskt älskat vintern som varit, och är, med all snö.

Visst, det har inneburit strul med vrickad fot, fastfrusna bildörrar, sliriga krypkörningar och mycket sladdande in och ut ur diverse parkeringsrutor. Men det har även inneburit fina möten och absurda scener som gjort vardagen lite mer komisk. Allt går lite långsammare, lite snällare och lite mer mänskligt kanske. Det går inte att vara gravallvarlig när man går som en fladdrande pingvin och inte kan se annat än rakt fram pga stora halsduken eller pälsmössan.

Så jag tycker denna kaosvinter har varit sund. Sen är det fantastiskt vacker också att vakna upp i ett vitt vykort och utbrista i ett klyschigt “Åhhh” när solen skiner.

MEN -  jag är redo för våren nu. Det är ok, den kan komma nu för jag börjar längta och speciellt när jag såg denna grönskande bild från Milano. Dit vill jag åka för det var länge sen nu!

Foto från The Sartorialist.

Denna helg hade jag verkligen velat åka iväg till någon stuga utanför stan och inte behöva tänka. Bara sitta framför en brasa, läsa min bok eller glo på någon film på datorn.

Tänk vilken dröm en escape till detta hus skulle vara.

Ha en fortsatt fin helg!

Själv ser jag iaf fram emot en underbart seg söndag med lång sovmorgon och massa gott kaffe.  Jag tror bestämt att jag inte tänker lämna sängen på hela dagen annat än för påtår och hämtning av flera tidningar. Kanske har jag lyckats boka min söndagspanik?

För nu är jag så trött nu att jag ser i kors. Det är som om hela kroppen tryckt på paus och varken hjärnan eller ögonen vill vara med. Antar att detta är baksida av att älska sena kvällar och sen förtränga de kommande tidiga morgornarna…

Bilder från bloggen Solid Frog.

Fula fåglar som är underbara. J*kliga, smarta, enerverande, vackra och grafiska. Svårt att inte vilja schasa iväg dem men ännu hellre stanna upp och studera länge.

Jag vet inte hur många gångar jag fastnat med blicken och frusit fast stirrandes på dessa fåglar. De skrämmer mig, inte för de är läskiga egentligen utan för att de kan vara så smarta. Utstuderade och planerande. Inte undra på att Hitchcock kunde basera en hel skräckfilm på sparvar som freakar ut. Fåglar har min yttersta respekt.

En annan sak är det engelska namnet för skata – Magpie. Smaka på det, det är som en innälvspaj som ändå lockar.  Det är nog engelskans vackraste ord för mig. För massa år sen (kan det ha varit 2002 i Vouge?!) såg jag ett modereportage i  som hette Magpie. Jag föll för det pladask!

Det var urbana skator i världens vackraste couture plåtade på olika parkeringsplatser i USA. Det blev reportaget som satte klorna i mig och än idag är den oslagbar. Jag vet inte om det egentligen var bilderna i sig, kläderna eller temat som mest naglade fast sig i mig. Tror det var tanken på starka kvinnor som är likt skator – starka, vackra och väldigt enerverande för vissa. Det är antingen eller, dvs. antingen vacker eller vidrig.

Men de väljer inte och det blir vidrigt med charm och jag älskar det. Därför ska min nästa kollektion som jag nu jobbar på (A/W 2010-11) just heta något på det temat.

Teckning av bröderna von Wright via Wikipedia.

Igår hade jag ett litet möte angående ett samarbete med några textilföretag som tillverkar material för funktionsplagg.

Made by Noemi ♥ motion = sant ?!

Varför inte? Men på mitt sätt och med mina kriterier på rörelse. Jag är ju annars av åsikten att motion är av “ondo” (jag har inga vänner som är så ofta sjuka eller skadade än de som regelbundet tränar…).

För mig är motion förflyttning från A till B och inte cirkelsnurr. Jag älskar att cykla, men inte för att jag får motion utan för att det är kul att cykla snabbt osv. Envis och jobbig är jag att få igång, men ibland går det och tom jag kan uppskatta fjällvandring på rätt sätt.

Så detta är en utmaning som är spännande och det kommer vara intressant för min tankekedja. Får se vad det blir för något.

Återkommer! med mer sen

Jag vill så gärna ut till havet nu. Lukta på tång, döda alger och blöt anka. Eller bara hänga i en träfåtölj med filt och tjock tröja och halvslumra.

Skärgården eller bara kusten, men jag vill se havet och få ha en tjock tröja med flätor på och stor sjal mot havsvinden. Gärna också få somna på stärkta lakan under ett tungt täcke i raggsockor och vakna till jobbiga måsar som skriker.

Äta en långfrukost med rostade bröd och marmelad för att sen i lugn och ro hinna läsa några av de tidningar som jag knappt hunnit bläddra i. Eller ännu mer vågat – läsa ur den bok jag påbörjade för tre månader sen…

Tyvärr verkar det lättare att åka till månen än att hitta ett boende i skärgården denna helg. Suck. Jag avvaktar lite till, sen går jag ut och köper tång som fått ruttna lite lagom i badkaret så iaf doften finns där. Jag är inte bitter, jag är bara väldigt trött. Lovar…

Det snöar! Nu är jag nöjd för som jag tjatat om denna snö som kom, suktade lite och sen försvann. Jag har saknat snön och tystheten den ger. Pratade med återförsäljaren i Bologna idag och de hade minus 5!

Det är inte illa i ett land där snökedjorna åker fram vid snöblandat regn. De väntade snö till natten och nu såg jag precis att även Paris verkar ha fått den vita flingorna från skyn.

Mmmm, nu åker äntligen all ull fram och de tjocka tröjorna som bara legat och väntat hela denna tid. Tyvärr hade jag förträngt kylans påverkat på ben i tunna nylonstrumpor i helgen. De blev rosa, stela och slutligen stickigt röda av promenaden i lördags.

Det blev en läxa jag lär sent glömma och aldrig mer inre argument i stil med; “Äsch, det är bara en kort promenad och benvärmarna kommer ändå inte få plats sen i väskan”. Dumt, ont och väldigt kallt.

Foto från Garance Dore.

Det är nu snöstorm och riktig vinter här i Stockholm. Det snöar, det blåser och det är riktigt kallt – eller snarare det är vinter. Allt är vitt och helt underbart vackert. Men som vanligt med vitt är det inte praktiskt för fem öre.

Igår skulle jag “bara” parkera om bilen (med sommardäck) - ingen hit. Jag kom inte upp för backen. Men efter mycket svett, envishet och kamp gick allt vägen och jag var så stolt att jag höll på att spricka.

Idag på väg till ateljén höll jag på att blåsa bort och kan inte i min vildaste fantasi klura ut varför jag ansåg att mössa inte var nödvändigt. Med en handväska, en tygpåse och en dator i motvind var det inte en dans. Det var en hård kamp att nå fram till busskuren och tryggheten. Blöt, isig och andfådd. Tur att jag dessutom inte hade mascara som annars hade vandrat fritt också.

Fast å andra sidan har jag nog inte heller tyckt att kaffe och kaka kunde smaka så gott framför datorn som nu. I värmen. Så jag njuter och tittar ut på allt det fina och ser en tapper brevbärare försöka cykla upp för backen. Det om något är mod och järnstyrka. Brevbärare är hjältar, även fast de bara kommer med tråkiga räkningar och ännu tråkigare reklamblad med jubileumspennor.

Jag känner bara att jag nog måste shoppa fler ullstrumpor nu inför kylan. Ett måste jag älskar att ha och som är den sak som jag faktiskt genuint älskar med vinter. Ull, ull och ull i lager på lager.

Solen skiner utanför och det ser riktigt fint ut.

Jag har hyssjat på alla som ens vågat nämna att sommaren nu är slut. Jag har nästan morrat tillbaka “Det är den inte alls det, tyst nu”.

Sen sitter jag här nu och får syn på en gammalt foto av ett college och började längta till hösten. På riktigt. Pratade för någon dag sen om filmiska collegemiljöer och tror det sådde ett frö i mig – lång halsduk, fin kavaj, mycket löv, lite duggregn, stora gräsmattor och gröna kullar. Tänk “Döda poeters sällskap” fast utan alla krav på tjocka böcker och smyga med allt.

Jag är förundrad och förvirrad över mitt eget sinne nu. Min kropp har ställt om för A/W 2008-09 som kommer snart. Inte så konstigt kanske med tanke på att det är den jag sliter med nu… Men ändå – det regnar ju inte ens ute!

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _

(more…)

Alla vet det, alla tänker på det, tyvärr inte tillräckligt många faktiskt gör det. Enkla och smarta tips som är värda att kika på. Testa!

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _

(more…)

Tänk om det var sol ute.

Det var varmt och behagligt.

Jag höll inte på att bli förkyld.

Klipporna var mjuka och havet stilla.

Jag hade min prickiga body och sköna chinos på mig.

Tekoppen bredvid mig var iste och filten var mjuk.

Tänk om…

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _

(more…)

Jag vet inte vad det är med mig men jag är så sugen på en riktigt saltsliten och naggad stämning vid havet nu.

Tänk er ett hus vid havet i mycket färger som blivit målade för sisådär 50 år sen och sedan dess bara slitits av tiden, vinden och den yrande sanden. Fladdrade vita draperier som blåser och trasslar in sig. Lite storm under kontroll.

Lite som i filmen “A song for Bobby Long” fast på en strand så jag kan ta ett dopp i det gråblå havet.

Louisiana + Provence + Havanna = jag just nu

Det är någon outgrundlig romantisk längtan som vaknat i mig när det gäller inredning (är det konjunkturen jag känner av eller är jag bara vilsen i min värld?). Tidigare var det hårda-gubbe-stilen som gällde med propra och raka linjer i strama färger. En kombination av praktiskt och snyggt.

Nu äter jag marshmallows över öppen eld och ser slitna golv som skönhet. Vad hände?

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _

(more…)

Det regnar nu. Det är fuktigt, halvkyligt och grått. Rätt mysigt att dricka kaffe på bussen och läsa en bok. Synd bara att det bara gäller 20 minuter av dagen och resten är annat.

Behöver jag berätta att jag fortfarande är trött?

Framför mig gick ett litet barn som hade  snusnäsduk, miniparkas och det rödaste håret jag sett i kort stubbfrisyr. Ett väldigt sött litet troll. Han får säkert åka vagn också. Jag är avundsjuk…

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _

(more…)

Det ligger snö på taket här utanför. Det är snart påsk. Snart borde ju våren vara här också.

Det är nu solen ska skina, man ska vara ledig och promenera med sina käresta. Om inte ska man se alla andra med sin käresta. På gott och ont.

Jag ser fram emot våren, jag vill gå långa promenader i fina skor och njuta av solen, kanske tom köpa en glass och våga ta på mig solglasögon.

Varför i allt j***a f*rbannade elände ska det då snöa? Det värsta är att det är stora vackra flingor som jag drömde om i december.

Arbetet med A/W kollektionen har tagit upp mycket tid och just nu ser jag världen genom tsarväldets ögon. Mycket skimmer och brokad blandat med mer casual tweed och manchester.

Igår kom jag över en bild på en stilig herre på fyrhjuling och jag drömde mig bort. Inte för den unga herrens skull, utan för att jag blev sjukt sugen på att köra fyrhjuling. Herren var bara en trevlig bonus.

Jag såg sol, fuktiga stigar överösta av barr, blåbärsris, gummistövlar, tjocka långa strumpor, manchesterbyxor, lång ullhalsduk och en lååång ledig dag. Tänk om.

Istället satt jag i en storstad som allt mer liknar en grå zon av regn, fukt och otrevlighet. Utan ens en gnutta charm. Det är inte bra.

. . . . . . . . . .
Läs även andra bloggares åsikter om fyrhjuling, tweed, inspiration