Min approach till livet just nu är helt kanaliserad genom att klippa, tejpa och vrida om mönster som sen ska överföras till skinn och vidare som applikationer till färdiga produkter. Vad det är för produkt berättar jag sen (men jag lovar att det är blir fint och stort om det slår som önskat), nu är jag mest inne på att monotont och sakta skrida framåt till perfektion.

Det slår aldrig fel hur kul det är att jobba i skinn och inte kunna, vilja eller  önska att det ska gå snabbt.

Jag lyssnar på Leonard Cohen, vaggar och klipper ordning på livet – ett recept jag rekommenderar alla som behöver lite lugn och ro.

Ha en underbar helg!

Bild från bloggen LeFashion.

Hittade denna bild här av fotografen Jean-Francois Lepage – klickade vidare till hans sida – hittade ingen information om honom där så jag letade vidare om för att läsa mer, bakgrund, tidigare uppdrag etc. = hamnade på A blog curated by och fastnade.

Ibland önskar jag att samma kedja, energi och känsla som får mig att klicka till nya världar också kunde finnas i verkliga livet. Bara klicka vidare och komma till nästa del, kapitel och avsnitt. Lika enkelt och självklart. Men till dess att det inträffar tänker jag andas, andas lite till och imorgon kommer jag ta ytterligare ett djupt andetag. Sen kanske jag är redo igen, men idag är jag så ofantligt trött i både huvudet och kroppen.

När jag var liten hade jag en period av skjortbesatthet när jag gick igenom pappas flanellgarderob av skjortor. De var stora, mjuka och luktade sådär gott som bara skjortor kan göra.

Det var onekligen ett ganska enkelt sätt att utöka garderoben med många sköna plagg snabbt. Jag hade en ny skjorta varje dag och de verkade aldrig ta slut. Mina favoriter var en vit/grön/blå och en vinröd/marin/vit rutiga i flanell och en i vinröd tunn finribbad manchester.

Önskar verkligen att jag hade en skön och varm flanell att värma mig i för nu har det börjat snöa igen… Gärna också en varm ullfilt att svepa över mig också.

Trevlig helg och hoppas ni får en fin Alla hjärtans dag (vare sig ni dyrkar eller avskyr den)!

Bild från Style.com på Rag&Bones höstkollektion 2010.

Näe, det är f*n inte sant! Alexander McQueen hittades idag död efter att ha tagit sitt liv. Han blev bara 40år gammal.

Det känns så ofantligt tragiskt, trist och hemskt. Han var verkligen en modeskapare av ofantliga mått och nu finns han inte längre. Hans formspråk var unikt och nu är det borta. Eller det kommer aldrig vara borta för det är för stort, för mycket och för vackert, men det kommer inte mer.

Bilden är från hans sista visning som blev S/S 2010.

Läste det precis på Hotspots blogg och NYTimes.

Mycket av min syn på vardagen och dess kräv kan faktiskt summeras i en enkel svart bastrosa.

Det slog mig när jag inför nya hemsidan satt och redigerade/läste igenom alla texter som skrivits under åren. Från kollektionstexter till märkets presentation och mina tankar bakom märket (ställdes då inför mina egna ord och se om de höll än idag och det gjorde dem – skönt).

Till hur jag hela tiden går tillbaka till den som backup och startskott för alla saker jag gör. Att den för mig kanske är symbolen för enkel perfektion?

Vore onekligen väldigt skönt om det vore så enkelt, tillgängligt och uppnåeligt att nå en tillfredsställelse i livet som stort. Vilken dröm det vore!

Bilden är från SATC säsong 6 (Carrie håller på att packa ihop sitt liv för att flytta till Paris).

Det droppar från alla taken nu och skyltar med “Risk för ras” och “Varning för istappar” sitter lite överallt.

Det sitter en på portdörren hem till mig nu och mest undrar jag vad jag ska göra med den informationen. Vilken åtgärd bör jag vidta? Hålla kuvertväskan som skydd över huvudet medan jag slår portkoden och snabbt skyndar in? Eller ska jag be en granne slå koden, öppna dörren åt mig och sen springa in så han/hon får ta emot istappen? Jag kan bara spekulera, men tanken med lappen är iaf fin.

Hursomhelst har jag faktiskt älskat vintern som varit, och är, med all snö.

Visst, det har inneburit strul med vrickad fot, fastfrusna bildörrar, sliriga krypkörningar och mycket sladdande in och ut ur diverse parkeringsrutor. Men det har även inneburit fina möten och absurda scener som gjort vardagen lite mer komisk. Allt går lite långsammare, lite snällare och lite mer mänskligt kanske. Det går inte att vara gravallvarlig när man går som en fladdrande pingvin och inte kan se annat än rakt fram pga stora halsduken eller pälsmössan.

Så jag tycker denna kaosvinter har varit sund. Sen är det fantastiskt vacker också att vakna upp i ett vitt vykort och utbrista i ett klyschigt “Åhhh” när solen skiner.

MEN -  jag är redo för våren nu. Det är ok, den kan komma nu för jag börjar längta och speciellt när jag såg denna grönskande bild från Milano. Dit vill jag åka för det var länge sen nu!

Foto från The Sartorialist.

Dagen började med att tiden inte ville vara med. Den rann bara iväg och schemat blev upp och ner lite. Men jag hade sol i ögonen och inget syntes på skärmen, ett väldigt skönt lyxproblem!

Sen upptäckte jag att någonstans på vägen mellan höst och vinters slut fått en page. Den där hårfrisyren som är varken till eller från och kräver beslut. Jag skyller på pälsmössan jag tryckte ner över huvudet imorse innan jag rusade ut att det ser extra trist idag.

Så idag är en bra dag för jag har fått börja på nytt kapitel (städade bort gamla kollektionen, hängde fram nya och gjorde rent arbetsbordet). Nästa vecka kommer vara helt ren och vigd åt att skapa massa förslag till klockprojektet jag nämnde förut. Både kul och nervöst men jag tror jag landar på fötterna till slut.

Nu ska jag sy lite till och sen gå och dricka öl – en riktig afterworksöl! Något jag som egenföretagare inte är bortskämd med, utan snarare kräver att man våldgästar “riktiga” företagsfolk med och framför allt inte jobbar bort tidsmässigt…

Trevlig helg!

Bilden är från franska Elle förra året.

Blev nyligen tipsad om filmen “Hiroshima mon Amour” (1959) som jag blev nyfiken på för den verkar fin inte minst för denna motivering:

“Att glömma är nästan det enda sättet att minnas saker som innehåller för mycket smärta för att blott återupplivas som en festlig bild för den inre blicken.”

Mycket av det jag jobbar med kommer till i möten med människor och händelser. Det är omöjligt att dra en linje till var det ena börjar och det andra slutar. Ett ständigt ackumulerande som i slutändan förhoppningsvis leder till en konkret kollektion.

Fina och dåliga saker påverkar och adderas till minnesbanken. Det är just det jag älskar med att jobba kreativt för allt kan användas, vridas, omtolkas och det är där är jag nu i kollektionsarbetet – någonstans i skärningspunkten mellan fröjd och ångest.

Så kanske är jag en kreativ hamster som njuter i hjulet trots allt eftersom jag fortfarande springer i det?

Denna helg hade jag verkligen velat åka iväg till någon stuga utanför stan och inte behöva tänka. Bara sitta framför en brasa, läsa min bok eller glo på någon film på datorn.

Tänk vilken dröm en escape till detta hus skulle vara.

Ha en fortsatt fin helg!

Själv ser jag iaf fram emot en underbart seg söndag med lång sovmorgon och massa gott kaffe.  Jag tror bestämt att jag inte tänker lämna sängen på hela dagen annat än för påtår och hämtning av flera tidningar. Kanske har jag lyckats boka min söndagspanik?

För nu är jag så trött nu att jag ser i kors. Det är som om hela kroppen tryckt på paus och varken hjärnan eller ögonen vill vara med. Antar att detta är baksida av att älska sena kvällar och sen förtränga de kommande tidiga morgornarna…

Bilder från bloggen Solid Frog.

För en tid sen hittade jag detta klipp från “Angela” av Luc Besson (filmen är från 2005) som är fint att tänka på. Jag tycker om vardagsmotton.