Köpte en ny bok idag. Jag behövde en reality check kände jag. Såg denna bok sist men då hade precis köpt två andra – där bägge lämnade mig med otillfredställt sug efter något mer. Det är kul att skrapa på ytan lite men sen blir jag bara uttråkad.

Så idag blev det “Siberian Education” av Nicolai Lilin. Ingen feel-good-bok men jag har redan slukat bra många sidor på väg från lunchmötet.

“Set in a small and tight-knit community of ‘honest criminals’ in a remote part of Siberia, this is a tale of an extreme boyhood – exotic, violent and completely unique. Told from the perspective of a boy gaining his ‘education’ as a member of the Mafia-like Urkas in Transnistria, we get a glimpse inside the strict codes of honour and the rituals of this bizarre community. Besides having a deep distrust of outsiders – especially the police – the community is split into ‘honest’ and ‘dishonest’ criminals and crime is all-pervasive. Even their youngest children are taught to understand violence and when it is appropriate to use it. By the age of six, our narrator is given his first ‘pike knife’ by an uncle and by the age of twelve he has been convicted of attempted murder. A huge bestseller in Lilin’s current home country, Italy, Siberian Education is an extraordinary snapshot of a violent world.”

“Nicolai Lilin was born in 1980 and grew up in the small rebuclic of Transnistria, which declared its independence in 1990 but has never been recognised. Nicoali left home to fight in the Russian army against the Chechens. He later lived in Ireland, before moving to Italy, where he continues to work as a tattooist in Turin.”

Ser fram emot sängläsningen ikväll!

Omslag av Stuart Bache för Canongate Books Ltd, UK.

På sistonde har jag fastnat för typsnitt. Det började med att jag skulle hjälpa en vän att göra en enkel textlogotyp och nu ser jag dem överallt.

För många år sen umgicks jag väldigt mycket med en person som då var typsnittsbesatt och i den vevan tror jag det såddes ett frö i mig som nu har aktiverats. Det är något med typsnitt som startar en hel tankebana i mig – en bokstav ger en hel kedja av associationer som spinner iväg till en historia. Antar jag är lättroad för de blir lätt absurda men fina.

Hittade denna bild och gillar verkligen typsnittet. Det är “40-tal, filmstjärna, samlarbild” över det som är enkelt men krusidulligt fint. Tyvärr vet jag inte vad det heter trots att jag försökt bläddra igenom massvis med olika typsnitt i timmar. Inte det mest effektiva sättet att spendera tiden på men jag vill gärna veta. Vet kanske du?

Bild från Love magazine #4 via Tobacco&Leather blog.

Jag kom i söndags hem från en kortare semester med fokus på att vila upp mig och starta om hjärnan för hösten.

Det var så länge sen jag fick ligga på en strand och bara läsa en bok utan trettio tankar som snurrar. Resan innehöll även lite jobb men det kändes som lyx att kunna sitta i värmen vid en pool och knappa på datorn.

Borta bra men att komma hem är oslagbart skönt och komma tillbaka till ateljén var som att få leka på nytt. Antar att komma bort är bästa sättet att uppskatta det man har…

Däremot saknar jag otroligt mycket all underbar frukt, grönsaker och fisk som fanns att njuta av. Gårdagens omogna hårda avokado i matbutiken var en trist påminnelse om att semestermaten nu enbart är ett minne.

Vackert foto av Linda Gradin från vår resa. Med tre duktiga semesterfotografer (varav en var Ceen Wahren) kunde jag vara lat och bara njuta av att se deras resultat utan att fotografera själv.

Jag är trött, sådär segt långsam i huvudet att blicken fastnar på föremål. Känns som att jag allt det jag tryckt in i huvudet senaste dagarna nu ligger där och jäser. Lågintensivt och i väntan på slutresultatet.

Eftersom jag inte direkt tycker om att försöka ha många bollar i luften utan snarare föredrar att göra en sak i taget så är det en utmaning. Men jag är på god väg och jobbar på att vrida om mitt synsätt till att faktiskt se de tusen andra saker jag brukar göra i vanliga fall utan att då förstå att det är precis samma sak.

Målet är att lura mig själv till stordåd helt enkelt. Nedräkningen är igång och snart är allt det där i bra rullning. Då ska jag krypa ihop till en boll på en solstol och slumra länge.

För någonstans finns ju säkerheten i det osäkra och det är att allt går på ett eller annat sätt. Det fram till dess är bara förspel.

Foto av Bruce Weber för W magazine Juli 2002.

Jag har precis renskrivit min to-do-lista och bockat av några punkter. Väldigt skön känsla om jag bortser från att avbockandet alltid understiger antaler punkter som jag sätter upp på den. Ett steg fram, två bak och tre åt sidan. Målet i fokus men lite suddigt på kanterna.

Apropå det är jag mitt uppe i ett sammanställningsmarathon inför mässa i Taipei nu i slutet på augusti (för jag har väl nämnt den? tror det iaf…) med att få fram alla prover i tid, upphängningen, etiketterna och alla andra tusen små saker. Skrämmande hur tiden går så fort när allt annat går så långsamt.

Nervös, stressad men det ska gå. Det måste gå. Det kommer gå.

Foto cobrasnake via TobaccoAndLeather.

Det är så varmt just nu att jag inte vet var jag ska ta vägen. Eller jo, jag vet mycket väl vart jag helst skulle vilja vara – på en strand med en stor karaff iskall lemonad (tänk is, mynta, citron, apelsin och ett sugrör) bredvid mig. Men tyvärr sitter jag inomhus i värmen och smälter bort. Jobb, jobb,jobb.

Arbetsmoralen vs. värmen = 0-1

Överlevnaden är kvällsdopp och sena kvällar på uteserveringar. Då går det lite lättare och uthärdligare på dagen.

Foto för VLP med Stina Gunnarssons design.

I år blir det semester. En riktig semester där jag får åka iväg till värmen med vänner och vila i slutet på sommaren. Flygbiljetterna är köpta, boendet bokat och garderoben uppdaterad.

Det har nog varit flera år sen nu sen jag var på en riktig sova-lata-mig-semester. Visst har jag varit ledig och vilat, men inte så där koncentrerat i varmare länder en längre tid.

Jag längtar till att få ha banala och lata problem som att cykla efter mjölk till kaffet eller lära mig av erfarna solare vilken solposition som bäst kan fungera för vita sidorna etc. Att bara få sova, sola och äta god mat. Umgås, resa på utflykter och peta mig i naveln. Varken mer eller mindre.

Jag längtar verkligen till augusti nu.

Foto av Tom Palumbo via grainedit.com

Sitter i en bubbla av jobb och möjligheter samtidigt som jag inte riktigt vet vad som är upp eller ner. En plåtning att styra upp, en iPhone-grej att planera (detta är superkul, berättar mer sen!), en produktion att knyta ihop och däremellan cykla runt i vackra vädret och njuta av solen innan den försvinner.

Alltid denna latenta stress över sommaren som egentligen inte finns anledning till, men varför enbart njuta när man kan småstressa också? Varje år samma sak men jag glömmer det däremellan – “Det är juli, snart augusti och snart över”.

Nu är det snart helg, men först ska jag cykla till posten och hämta det jag hoppas är prover från en av fabrikerna. Schenker kunde varken svara bu eller bä när jag ringde dem och det känns absurt att företag som jobbar med logistik kan vara så flummiga på sitt eget område. Skönt samtidigt att även stora företag kan ha noll koll – då framstår jag som stenhård affärskvinna med koll på läget.

Foto av David Bellemere.

Foto kan vara vackert och alldeles underbart perfekt på alla sätt. Men bara så länge motivet inte är jag. Kameran är inte min vän, inte en spegel och inte en representation av mig. I alla fall inte om jag ser den och vet om den.

För länge sen och i vissa isolerade kulturen ansågs fotografiet vara en tjuv av själen då avbildningen i själva verket är ditt innersta som sugs ut och sätts på papper. En farlig och ödestigande lek.

För mig är det snarare så att själen envist inte fastnar på bild utan blir kvar i verkliga livet. Det är som att jag inte kommer med i avbildningen. Jag blir en död varelse som ser enbart livrädd ut. Så det är inte så konstigt att jag inte älskar kameran. Vi delar inte den ömsesidiga kärlek som krävs, utan är snarare mer än lyckliga på var sitt håll.

Tyvärr måste jag nu ändå försöka få till porträttfoto av mig för en krönika som ska publiceras inom hyfsat snar framtid (den jag berättade om för en tid sen). Usch. Fy. Blä. Det kommer inte bli kul.

Foto från Numero 2008 via wickedwink-blog.com

Imorgon är midsommarafton och då ska jag vara glad, äta mycket sill och jordgubbar, dricka öl och njuta av ledigheten. Kanske plocka en bukett av sju blomster och drömma söta drömmar. Trevlig midsommar!

Foto av David Bellemere.

Svensk sommar är underbar och vacker, men ack vad nyckfull. Varmt i solen och svinkallt i skuggan. Jag som alltid fryser blir inte klok på vad jag ska ha på mig så det slutar med tre viktiga saker som nästan aldrig lämnar min väska numera: solglasögon, paraply och en kofta. Ibland är jag vågad och bara kör sjal istället för kofta. Vardagsaction.

På söndagspromenaden idag över röda bron* hade jag bara ben i stövlar över knästrumpor – ena minuten dum och överklädd, nästa minut stilfull och bekvämt varm. Det är ett bra test att genomgå för att se var hjärnans gissel tar en.

Sitter nu på balkongen och skriver en krönika (till en ny tidning i Asien, berättar mer sen) under en ullfilt med en tjock kofta, varma leggings och raggsockor. Koppen te är inom räckhåll som livlina. Det är en mysig kokong och fåglarnas tjatter hörs mycket finare nu när grannen stängde ute sitt tv-ljud. Det finns fördel med lite kyla trots allt.

* En bro som byggdes för något år sen (och är rödmålad) här i Stockholm mellan Södermalm och Årsta som jag länge velat promenera över men aldrig kommit till skott. Förrän idag.

Foto från Årstabron i Stockholm.

Det går i cykler och vips är det storslaget igen. Mönster och färgskalor inom mode är kända som barometern på vart humöret i samhället svänger. Hur vågade mönstren är, så vågad är vår anda. Från glåmig grå och mild till färgstark och galen. Självklart påverkar årstiderna färger men det är mer än så även fast mode gärna ses som nonsens med makt.

Så fast jag inte är en fan av triangulära batikmönster i fladdrigt material, kommer jag också förr eller senare sitta där med mitt afroinspirerat Shonibare* tyg på mig. Och likt det kommer det vara min tolkning av en västerländsk tolkning av en afrikansk dröm om status. Jag kommer inte komma undan fast jag kanske skulle vilja. Så en lagom analys och stort intresse är att föredra.

För denna bild är väldigt fin tycker jag.

* Yinka Shonibare [...] “has become well known for his exploration of colonialism and post-colonialism within the contemporary context of globalisation. Shonibare’s work explores these issues, alongside those of race and class, through the media of painting, sculpture, photography and, more recently, film and performance. Using this wide range of media, Shonibare examines in particular the construction of identity and tangled interrelationship between Africa and Europe and their respective economic and political histories. Mning Western art history and literature, he asks what constitutes our collective contemporary identity today. Having described himself as a ‘post-colonial’ hybrid, Shonibare questions the meaning of cultural and national definitions.” [...] källa wikipedia.com

Foto från Oyster magazine via lucylaucht.blogspot.com

När man är en liten fisk i ett enormt hav så är alla råd, tips och kunskaper ovärderliga. Prata, fråga och fråga igen är enda sättet för mig att bli klok på saker som annars bara snurrar i huvudet och gör mig stressad.

Igår var jag på ett möte med ett företag som gav mig feedback och tips om hur jag kan ta MbN vidare. Även fast de egentligen jobbar med betydligt större kunder, så var de vänliga att avsätta tid och träffa mig. Ikväll blir det ytterligare ett möte, denna gång med en producent och imorgon har jag ett annat möte av likande slag som jag är både nervös och ser fram emot mycket.

Den inspiration och energi som de ger mig öppnar upp min lilla värld och får möjligheterna att kännas nåbara istället för avlägset skrämmande. Det är som nyinjicerad energi i koncentrerad form för mitt företagshuvud.

Så sakta men säkert går jag framåt som vanligt.

Foto från Vogue (amerikanska?) 1965.

Igår eftermiddag slog förkylningen jag väntat på med besked. Äntligen. Avskyr att vara halvseg utan att varken bli frisk eller sjuk. Avvakta är inte direkt min största passion. Så imorse var jag golvad och stannade i sängen. Såg nästan fram emot att inte göra något, att enbart lyssna till kroppen som var inställd på slow motion.

Ok, så nu har jag gjort det ett tag och ätit frukost, slumrat och nyst i solen på balkongen. Druckit mycket vatten och sen sovit lite till. Ätit choklad och druckit kaffe. Men nu är det vacker kväll och det börjar krypa i kroppen på mig. Det jag kan göra är inte kul och lockar inte, det jag inte kan göra lockar desto mer.

Jag älskar att få vara sjuk en gång per år (jag är bortskämd med det jag vet) och bädda ner mig i en kokong av filtar, men sen då? Önskar det kunde börja regna ute så jag delvis slapp denna rastlöshet i mig. Ska se över to-do-listan och hitta något lagom hjärndött att göra…

Foto av Solve Sundsbo 2002.

Jag hittar allt oftare fina bilder med text. De fanns inte förut vad jag kan minnas (fast med tanke på mitt selektiva minne kan inget vara säkert förrän det står där framför näsan på mig), utan då var det vackra bilder och foton som gällde.

De dyker upp här och där. Vackra, enkla, klyschiga och fina. Gemensamt är att de vid olika tillfällen tilltalar olika drömmar och tankar som snurrar. Klyschigt är vackert och sant om jag vill det.

Idag vill jag det. Denna lilla text hittade jag här och tryggheten i otryggheten är väl att alla har sina upp och nergångar men att det inte är hela världen för det.

Kör hårt, det ska jag göra och skriva en to-to-lista från helvetet.

Dagarna går, tiden rinner och de senaste veckorna har det varit en acceleration av kontorsarbete till följd av att MbN nu har nått en vändpunkt och ett steg vidare- att övergå till produktion. Eller snarare till produktion utanför ateljén (något som väldigt många av er faktiskt inte vetat om tidigare är att allt tillverkats på plats här i Stockholm).

Det har varit en lång resa, inte så mycket för att det varit mycket jobb i sig, utan att i huvudet och tankarna ställa om från småskalig passion till verkligt företag med långsiktig planering och strategi. Så det varit mycket tankar och huvudbry som snurrat i huvudet på mig på sistonde.

Verkligheten följer ju inte alltid hjärtats vilja så kompromisserna däremellan har varit tuffa och långsamma. Men nu är tröskeln övervunnen och det är på gång. Inte idag eller imorgon men inom snar framtid. Mycket snarare än jag hade kanske önskat rent logiskt, men eftersom jag jobbar i korta led fortfarande så blir det inte så.

MbN föddes ur min kärlek för att sy och skapa något med händerna. Så att nu lämna ifrån hjärtat ur företaget är svårt, men samtidigt otroligt skönt för det kommer ge mig mer tid till att utveckla mer, nyare och större saker. Jag har äntligen förlikat mig med att själen och hjärtat i MbN trots allt sitter i lite mer saker än vem som styr symaskinen. Att forsätta bita mig fast i det vore enbart kortsiktigt och dumt.

Jag är livrädd och otroligt lättad om vart annat nu, men det är helt enkelt dags att låta min lilla bebis lämna hemmet och bli stor…

Foto via lelove-blog.

Innan helgen hade jag en plan. Den bestod i att rensa, städa, plocka fram, plocka undan, sortera och slänga under saker i helgen. Det rörde mer eller mindre allt i hemmet, men främst kläderna och skorna.

Nya årstider kräver nya kläder och då innebär det att besöka vinden. Det är något med det lilla mörka furuluktande utrymmet som är väldigt oattraktivt. Det är inte så att jag är rädd eller tycker det är obehagligt där uppe, det är bara så ofantligt tråkigt och jobbigt att jag hittar hundra svepskäl till att avstå. För ärligt talat kan ju det mesta vänta, så varför inte vänta med vinden tills jag absolut måste?

Slutligen kom den stunden och jag fick ta mig i kragen. Väldigt smidigt och snabbt men jag vet ju att även nästa säsong kommer jag dra mig in i det sista. Jag har skapat ett monster av lathet och nu får jag brottas med det.

Nu återstår bara att göra detsamma med skorna som står likt tetrisfigurer staplade i kartonger i skåp. Putsa, feja och packa ner fick i varsin kartong för att sen återigen pusslas in i skåpets trånga utrymme. Jag ska nog ta med en bunt silkespapper från ateljén så det hela känns mer som paketinslagning. Kanske kan det lura mig.

För imorse saknade jag verkligen mina leopardballerinor som ligger i någon skokartong någonstans där i skåpet.

Foto av Benedict Redgrove ur serien Tokyo 2008.

Jag sitter och svarar på mail, skriver nya mail och sammanställer ytterligare mail som måste skickas. Datajobb så ögonen snart blöder och huvudet är trött. Solen skiner utanför och jag önskar att jag kunde ta en filt och gå ut och lägga mig i gräset för att slumra.

Fast det är inte fy skam trots allt. I kväll blir det magistervernissage på Mejjan (Kung. Konsthögskolan), sen en annan vernissage och sluten en spelning. Då känns det helt ok att vara fast här ett tag och få vara lite trött.

Jag har iaf bekväma kläder och en cykel som väntar utanför för att transportera mig och klackarna runt.

Foto från The Row via jakandjil.com

Jag är lite kär i Wordpress - så finurligt smart och enkelt att jag blir salig. Hjärtat slår idag ett extra slag för WPML plugin som gör det möjligt att skriva inlägg på flera språk men även översätta tidigare inlägg.

Så snart kommer även icke-svensktalande kunna följa (försök 2 eftersom förra dog av lathet). Små steg framåt kan skapa stordåd!

Det jag skriver och det andra läser är två frånkopplade element som ibland blir en verklighet. Gränsen mellan allvar och fritt svammel är hårfin och idag blev jag återigen påmind om den.

Min blogg är min kanal i arbetet utåt bortsett från de konkreta plaggen MbN säljer. Så när någon talar med mig om bloggen blir jag fortfarande lika förvånad över att folk läser den. Inte helt logiskt, men det är inte mycket som är så där perfekt logiskt i min värld, vilket är precis därför som jag trivs där/här.

Hursomhelst ska nu delar av bloggen bli översatt till kinesiska och få fler läsare på annat håll. Kul, skrämmande och helt overkligt. Det betyder ju att jag måste skriva på “riktigt”. Får se hur det går.

Omslag för Familjen av Erik Wåhlström.