Köpte en ny bok idag. Jag behövde en reality check kände jag. Såg denna bok sist men då hade precis köpt två andra – där bägge lämnade mig med otillfredställt sug efter något mer. Det är kul att skrapa på ytan lite men sen blir jag bara uttråkad.

Så idag blev det “Siberian Education” av Nicolai Lilin. Ingen feel-good-bok men jag har redan slukat bra många sidor på väg från lunchmötet.

“Set in a small and tight-knit community of ‘honest criminals’ in a remote part of Siberia, this is a tale of an extreme boyhood – exotic, violent and completely unique. Told from the perspective of a boy gaining his ‘education’ as a member of the Mafia-like Urkas in Transnistria, we get a glimpse inside the strict codes of honour and the rituals of this bizarre community. Besides having a deep distrust of outsiders – especially the police – the community is split into ‘honest’ and ‘dishonest’ criminals and crime is all-pervasive. Even their youngest children are taught to understand violence and when it is appropriate to use it. By the age of six, our narrator is given his first ‘pike knife’ by an uncle and by the age of twelve he has been convicted of attempted murder. A huge bestseller in Lilin’s current home country, Italy, Siberian Education is an extraordinary snapshot of a violent world.”

“Nicolai Lilin was born in 1980 and grew up in the small rebuclic of Transnistria, which declared its independence in 1990 but has never been recognised. Nicoali left home to fight in the Russian army against the Chechens. He later lived in Ireland, before moving to Italy, where he continues to work as a tattooist in Turin.”

Ser fram emot sängläsningen ikväll!

Omslag av Stuart Bache för Canongate Books Ltd, UK.

Jag kom i söndags hem från en kortare semester med fokus på att vila upp mig och starta om hjärnan för hösten.

Det var så länge sen jag fick ligga på en strand och bara läsa en bok utan trettio tankar som snurrar. Resan innehöll även lite jobb men det kändes som lyx att kunna sitta i värmen vid en pool och knappa på datorn.

Borta bra men att komma hem är oslagbart skönt och komma tillbaka till ateljén var som att få leka på nytt. Antar att komma bort är bästa sättet att uppskatta det man har…

Däremot saknar jag otroligt mycket all underbar frukt, grönsaker och fisk som fanns att njuta av. Gårdagens omogna hårda avokado i matbutiken var en trist påminnelse om att semestermaten nu enbart är ett minne.

Vackert foto av Linda Gradin från vår resa. Med tre duktiga semesterfotografer (varav en var Ceen Wahren) kunde jag vara lat och bara njuta av att se deras resultat utan att fotografera själv.

Igår eftermiddag kom äntligen storleksetiketterna. Lyckan är total och arbete var standby fram till dess att kartongen slets ur händerna på budet och min blick illa dolde “Är du fortfarande kvar?” innan jag stängde dörren.

Nu är de här, isydda och jag kan slappna av lite. De är 1,5 månad försenade och Schenker rycker på axlarna och leverantören bjuder på 150kr. Vilken fest.

Alldeles nyss kom även galgproverna från Kina med bud. Globaliseringen må vara av ondo i vissa sammanhang men ironin är desto större att gods från Kina kommer på två dagar och gods från Borås efter 2 månader. Svårt att då motivera varför man bör stödja nationella företag med högre pris, likvärdig kvalité och dessvärre medelmåttig service. Hursomhelst lär jag mig av detta och blir klokare för varje händelse som får mig att gnissla tänder.

Snart är alla bitar på plats inför mässan och deadlinen på onsdag kanske sker utan panikstressattacken jag fasat. Men till dess är det många dagar och först när allt är till 97% klart kommer jag vara helt lugn.

Nu återstår texter, priser och allt annat roddande. Fröna börjar poppa upp fint och MbN 2.0 är på gång!

Life Magazine med Greta Garbo från Januari 1955.

Det regnar utanför. Öser ner och inne i ateljén är det fuktigt för jag hade öppen dörr tills nyligen. Papperet krusar sig och allt är lite rått.

Ska snart åka iväg på lunch och sen köpa tyg till proverna som ska vara med i Taipei. Kör backup-varianten nu och sy alla prover själv så jag är säker på att allt är klart. Då kan jag börja andas igen.

Men jag vill verkligen inte gå ut i regnet även fast jag har bilen… Usch. Brr. Blä.

Bild från Flair Italy maj 2010 av fotografen Beau Grealy

Jag har precis renskrivit min to-do-lista och bockat av några punkter. Väldigt skön känsla om jag bortser från att avbockandet alltid understiger antaler punkter som jag sätter upp på den. Ett steg fram, två bak och tre åt sidan. Målet i fokus men lite suddigt på kanterna.

Apropå det är jag mitt uppe i ett sammanställningsmarathon inför mässa i Taipei nu i slutet på augusti (för jag har väl nämnt den? tror det iaf…) med att få fram alla prover i tid, upphängningen, etiketterna och alla andra tusen små saker. Skrämmande hur tiden går så fort när allt annat går så långsamt.

Nervös, stressad men det ska gå. Det måste gå. Det kommer gå.

Foto cobrasnake via TobaccoAndLeather.

Jag brukade vanligtvis älska färger och mönster i min sommargarderob. Svarta kläder kändes alltid tabu när det var varmt tills för ungefär två år sen när något hände. Nu har nästan alla mina senaste klädköp varit svarta.

Senast idag då jag köpte en supertunn svart trikåklänning i siden med lång ärm och riktig fladdrig variant. En sådan som jag flera gånger önskat att jag haft men inte kommit för mig att köpa eftersom den “är ju svart”.

Så nu har jag den perfekta kvällsklänningen att bära över Silver seriens bh och höga trosa! Subtilt skimmer är precis vad jag vill ha, fast jag får nog vänta ytterligare några dagar innan jag kan bära den för än är det kokhett även kvällstid. Me like ♥

Nu är det dags för en andra iskaffe här i ateljen innan jag orkar återgå till att jobba.

Saknar källa till bilden tyvärr!

Det är så varmt just nu att jag inte vet var jag ska ta vägen. Eller jo, jag vet mycket väl vart jag helst skulle vilja vara – på en strand med en stor karaff iskall lemonad (tänk is, mynta, citron, apelsin och ett sugrör) bredvid mig. Men tyvärr sitter jag inomhus i värmen och smälter bort. Jobb, jobb,jobb.

Arbetsmoralen vs. värmen = 0-1

Överlevnaden är kvällsdopp och sena kvällar på uteserveringar. Då går det lite lättare och uthärdligare på dagen.

Foto för VLP med Stina Gunnarssons design.

I år blir det semester. En riktig semester där jag får åka iväg till värmen med vänner och vila i slutet på sommaren. Flygbiljetterna är köpta, boendet bokat och garderoben uppdaterad.

Det har nog varit flera år sen nu sen jag var på en riktig sova-lata-mig-semester. Visst har jag varit ledig och vilat, men inte så där koncentrerat i varmare länder en längre tid.

Jag längtar till att få ha banala och lata problem som att cykla efter mjölk till kaffet eller lära mig av erfarna solare vilken solposition som bäst kan fungera för vita sidorna etc. Att bara få sova, sola och äta god mat. Umgås, resa på utflykter och peta mig i naveln. Varken mer eller mindre.

Jag längtar verkligen till augusti nu.

Foto av Tom Palumbo via grainedit.com

I helgen var jag förbi en loppmarknad utanför stan här i Stockholm och köpte lite smått och gott.

Öppen grusplan, damm och en sol som inte var nådig. Efter att ha stått vid ett rödljus och känt hur solen brände hål på huden var jag inte helt sval för att strosa länge. Så det blev en värmechock och snabba köp. Men nöjd blev jag; ett par grå mockastövlar (perfekta till sensommaren), en leopardmönstrad mönstrad kjol med hög midja (ska klippa av den till kort längd), ett par stora långa silverörhängen (synd bara att jag inte har den väldigt långa halsen de kräver).

Precis när jag var på väg tillbaka såg jag Dionne Warwick ligga i solen bredvid en ful annan LP och jag hade inte hjärta att lämna henne där. Så det blev ett köp fast jag inte lyssnat på mina skivor på ett bra tag nu. Det är svårt att motstå en gammal materiell kärlek som aldrig rostar…

Ps. Jag köpte även ett gammalt superslitet och snett Stringbord innan på en annan loppmarknad. Mitt nya mentala projekt att slipa och måla på.

Sitter i en bubbla av jobb och möjligheter samtidigt som jag inte riktigt vet vad som är upp eller ner. En plåtning att styra upp, en iPhone-grej att planera (detta är superkul, berättar mer sen!), en produktion att knyta ihop och däremellan cykla runt i vackra vädret och njuta av solen innan den försvinner.

Alltid denna latenta stress över sommaren som egentligen inte finns anledning till, men varför enbart njuta när man kan småstressa också? Varje år samma sak men jag glömmer det däremellan – “Det är juli, snart augusti och snart över”.

Nu är det snart helg, men först ska jag cykla till posten och hämta det jag hoppas är prover från en av fabrikerna. Schenker kunde varken svara bu eller bä när jag ringde dem och det känns absurt att företag som jobbar med logistik kan vara så flummiga på sitt eget område. Skönt samtidigt att även stora företag kan ha noll koll – då framstår jag som stenhård affärskvinna med koll på läget.

Foto av David Bellemere.

Att få till ett porträttfoto till krönikan en dag som denna var en långsam och seg sak (inte för att det annars vore en dröm). Kände att lika bra att köra när jag ändå var som tröttast eftersom en klok person sagt till mig att man aldrig är så snygg som när man är bakis. Kanske för att man då inte är lika kinkig mot sin spegelbild? Vad vet jag.

Porträttfotografering som täckte in de flesta miner jag brukar få:

Ha! – Eller hur. – Va?

Näe. – Fnys. – Var?

Oj! – Är det? – Puh.

Slutliga fotot blev inget av dessa i alla fall. Det blev rätt bra och jag är glad att det är gjort. Nu återstår bara lite retusch och sen iväg till tidningen. Så snart får ni läsa och se slutliga resultatet av denna krönika.

Snart.

Foto kan vara vackert och alldeles underbart perfekt på alla sätt. Men bara så länge motivet inte är jag. Kameran är inte min vän, inte en spegel och inte en representation av mig. I alla fall inte om jag ser den och vet om den.

För länge sen och i vissa isolerade kulturen ansågs fotografiet vara en tjuv av själen då avbildningen i själva verket är ditt innersta som sugs ut och sätts på papper. En farlig och ödestigande lek.

För mig är det snarare så att själen envist inte fastnar på bild utan blir kvar i verkliga livet. Det är som att jag inte kommer med i avbildningen. Jag blir en död varelse som ser enbart livrädd ut. Så det är inte så konstigt att jag inte älskar kameran. Vi delar inte den ömsesidiga kärlek som krävs, utan är snarare mer än lyckliga på var sitt håll.

Tyvärr måste jag nu ändå försöka få till porträttfoto av mig för en krönika som ska publiceras inom hyfsat snar framtid (den jag berättade om för en tid sen). Usch. Fy. Blä. Det kommer inte bli kul.

Foto från Numero 2008 via wickedwink-blog.com

Ibland blir det för mycket, luften går ur och lusten försvinner. Det bara sker och det går inte att säga exakt varför eftersom det är små små saker som buntar ihop sig till en fet knippe som slår hårt.

Allvar är viktigt och måste finnas, men jag behöver en stor dos lättja och humor för att hantera den. Gärna svart, snygg och torr humor som jag älskar. Den gör mig glad och får vardagen att flyta fram lite lättare. Utan den är det bara ytterligare en dag som ska avbockas, levereras och avslutas i en evig karusell som suger musten ur mig.

Så ni får ursäkta min udda text men mitt huvud är fyllt av strössel nu och är en liten röra. Återkommer sen när munhäftan släppt och energin kopplats på igen.

Till dess blir det lugn och ro utan kommentarer och tolkningar. Paus tryckt.

Foto av Bruce Lee från någon av hans filmer, vet dessvärre inte vilken.

Svensk sommar är underbar och vacker, men ack vad nyckfull. Varmt i solen och svinkallt i skuggan. Jag som alltid fryser blir inte klok på vad jag ska ha på mig så det slutar med tre viktiga saker som nästan aldrig lämnar min väska numera: solglasögon, paraply och en kofta. Ibland är jag vågad och bara kör sjal istället för kofta. Vardagsaction.

På söndagspromenaden idag över röda bron* hade jag bara ben i stövlar över knästrumpor – ena minuten dum och överklädd, nästa minut stilfull och bekvämt varm. Det är ett bra test att genomgå för att se var hjärnans gissel tar en.

Sitter nu på balkongen och skriver en krönika (till en ny tidning i Asien, berättar mer sen) under en ullfilt med en tjock kofta, varma leggings och raggsockor. Koppen te är inom räckhåll som livlina. Det är en mysig kokong och fåglarnas tjatter hörs mycket finare nu när grannen stängde ute sitt tv-ljud. Det finns fördel med lite kyla trots allt.

* En bro som byggdes för något år sen (och är rödmålad) här i Stockholm mellan Södermalm och Årsta som jag länge velat promenera över men aldrig kommit till skott. Förrän idag.

Foto från Årstabron i Stockholm.

Hittade detta foto för ett tag sen och har sedan dess haft det som en flik i webbläsaren. Men till slut blir antalet flikar för många och datorn för seg så det är dags att rensa. Ständigt dessa knep för att minnas saker som är fina, berör och inspirerar. Jag är en ostrukturerad hamster som vill spara men samtidigt på ett bra sätt som ska fungera i längden – vilket slutar med att jag ständigt förlitar mig på mitt dåliga minne.

Detta foto är vackert på just det sättet som jag gillar att se saker. Som frusna ögonblick av vardag som i sin enkelhet är tillfredsställande för mig. Ständigt dessa små saker som knuffar mig framåt, sakta men säkert.

Foto på Steve Buscemi av Abbey Drucker.

Igår eftermiddag slog förkylningen jag väntat på med besked. Äntligen. Avskyr att vara halvseg utan att varken bli frisk eller sjuk. Avvakta är inte direkt min största passion. Så imorse var jag golvad och stannade i sängen. Såg nästan fram emot att inte göra något, att enbart lyssna till kroppen som var inställd på slow motion.

Ok, så nu har jag gjort det ett tag och ätit frukost, slumrat och nyst i solen på balkongen. Druckit mycket vatten och sen sovit lite till. Ätit choklad och druckit kaffe. Men nu är det vacker kväll och det börjar krypa i kroppen på mig. Det jag kan göra är inte kul och lockar inte, det jag inte kan göra lockar desto mer.

Jag älskar att få vara sjuk en gång per år (jag är bortskämd med det jag vet) och bädda ner mig i en kokong av filtar, men sen då? Önskar det kunde börja regna ute så jag delvis slapp denna rastlöshet i mig. Ska se över to-do-listan och hitta något lagom hjärndött att göra…

Foto av Solve Sundsbo 2002.

Det är redan juni och nu är det sommar visst. Själv har jag som vanligt inte insett det förrän nyss och fick en millisekunds stressboll i magen. Men bara lagom för att vakna till liv. Tyvärr nog inte för att hindra den kommande förkylningen som börjar visa sig.

Idag är det sömnad, mer emailsvarande och jobb med kommande kollektionen som ska göras. Givetvis även en eller två doser av röda drömmar rörande allt som jag vill göra men inte riktigt hinner med just nu. Som att leta reda på den där perfekta röda klänningen jag har i huvudet.

Antar att när gula kvoten är fylld, nu även den cerisa, tidigare den plommonfärgade så återstår den röda att fylla garderoben med.

Bild från jakandjil.com

Innan helgen hade jag en plan. Den bestod i att rensa, städa, plocka fram, plocka undan, sortera och slänga under saker i helgen. Det rörde mer eller mindre allt i hemmet, men främst kläderna och skorna.

Nya årstider kräver nya kläder och då innebär det att besöka vinden. Det är något med det lilla mörka furuluktande utrymmet som är väldigt oattraktivt. Det är inte så att jag är rädd eller tycker det är obehagligt där uppe, det är bara så ofantligt tråkigt och jobbigt att jag hittar hundra svepskäl till att avstå. För ärligt talat kan ju det mesta vänta, så varför inte vänta med vinden tills jag absolut måste?

Slutligen kom den stunden och jag fick ta mig i kragen. Väldigt smidigt och snabbt men jag vet ju att även nästa säsong kommer jag dra mig in i det sista. Jag har skapat ett monster av lathet och nu får jag brottas med det.

Nu återstår bara att göra detsamma med skorna som står likt tetrisfigurer staplade i kartonger i skåp. Putsa, feja och packa ner fick i varsin kartong för att sen återigen pusslas in i skåpets trånga utrymme. Jag ska nog ta med en bunt silkespapper från ateljén så det hela känns mer som paketinslagning. Kanske kan det lura mig.

För imorse saknade jag verkligen mina leopardballerinor som ligger i någon skokartong någonstans där i skåpet.

Foto av Benedict Redgrove ur serien Tokyo 2008.

Jag sitter och svarar på mail, skriver nya mail och sammanställer ytterligare mail som måste skickas. Datajobb så ögonen snart blöder och huvudet är trött. Solen skiner utanför och jag önskar att jag kunde ta en filt och gå ut och lägga mig i gräset för att slumra.

Fast det är inte fy skam trots allt. I kväll blir det magistervernissage på Mejjan (Kung. Konsthögskolan), sen en annan vernissage och sluten en spelning. Då känns det helt ok att vara fast här ett tag och få vara lite trött.

Jag har iaf bekväma kläder och en cykel som väntar utanför för att transportera mig och klackarna runt.

Foto från The Row via jakandjil.com

Jobbar, sover, träffar vänner, sover och därmellan dagdrömmer. Försöker få ihop dagarna och det går rätt bra, men jag väntar på knock outen av sömn. Vad mer jag kan säga vet jag inte annat än att jag har bloggtorka.

Det är måndag och hela veckan är framför mig. Rätt bra.

Bild från theselby.com