Läste för en tid sen att gatukonstnären Banksy (Storbritannien) sanna identitet kan vara avslöjad.
Han är antagligen den mest kände och uppseende- väckande av alla.
Hoppas det inte stämmer!
Hoppas att hans identitet och dess eventuella av- slöjande inte kommer få honom att sluta.
Vore för trist och sorg- ligt.
För alla.
Ps.
kika in Akays sida om du inte redan gjort det! Han är Stock- holms stora gatukonstnär.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Nu av ytterligare en anledning - Viktor & Rolf utställning på Barbican Art Gallery.
En retroperspektiv ut- ställning från 1992 till idag.
Duon har återskapat alla sina signumplagg från den tiden på dockor.
En sammanställning och hyllning av deras hit- tills 15 år* som mode- skapare och konstnärer.
Detta är första gången Viktor&Rolf visas i Storbritanien enskilt. Utställningen pågår tom den 21:a september.
Åhh vad jag skulle vilja åka till London nu!
Så mycket jag vill och så lite tid jämt. Jag är less på det nu…
* Viktor & Rolf har nyligen sålt merparten av sitt företag till Renzo Rosso, ägaren till Diesel och hans bolag Only the Brave (OTB). De säger själva att deras nya partner har förståelsen och makten att ta företaget mot kommande framgångar. (Källa IHT.com)
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Det finns kreativa människor som är fascinerande just därför de sträcker sig över många olika fält. Ett uttryck eller signum som binder ihop allt trots att föremålen är vitt skilda. En sådan person är Geoff McFetridge.
Grafisk designer, animerare, filmskapare och allt där emellan i visuell konst. Främst känd är han nog för öppnings- sekvenserna för indie-Holly- wood- filmer såsom “Adaptation” och “The Virgin Suicides”.
Kuben eller snarare tärningen ovan är skum, men väldigt fin tycker jag. Illustrationerna är en blandning av fornnordiska monster och urbana monster (bilarna).
Hur? Vad? Varför? är oväsentligt. Den är bara fin och det räcker för mig.
Synd bara att den inte är större för jag skulle gärna vilja ha en sådan kub hemma som litet avlastningsbord för min tekopp på kvällen.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Idag är det fotoutställning – Planket 2008.
En endagsutställning som 1982 skapades av en grupp fotografer. Efter några års paus återupptogs den 2007.
Tanken och resultatet bakom ut- ställningen är ett kedjebrev genom fotovärlden;
“Planket är en unik fotoutställning med gamla anor, som efter några års sömn tog fart igen 2007. Vi i årets arbetsgrupp har valt en ny urvalsprocess för årets Planket. Vi har valt att bjuda in Martina Hoogland Ivanow till Planket 2008, Martina har i sin tur bjudit in en fotograf som i sin tur bjudit in en osv. På Planket visas resultatet av detta kedjebrev genom fotovärlden. Fotograferna har med egna ord motiverat sina val och dessa motiveringar blir en del av utställningen.”
.
.
När?
Klockan 12-17
Var?
Lilla Mejtens Gränd vid Vitabergsparken i Stockholm.
Ett litet tips!
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Det finns en konstnär som alltid fascinerat mig och det är amerikanska Edward Hopper (1882 – 1967). Härifrån har jag hämtar inspirationen för nya kollektionen.
Bestämd och vuxen med milda toner i “skuggfärger” ur Hoppers tavlor. Ljusgrå, plommon/aubergine, kall blågrå med inslag av turkos samt mörkgrön. Det kommer vara en kollektion med vintagekänsla i form av detaljer såsom plisseringar, men i “moderna tyger”.
Alla material är inte helt spikade och än kan mycket gå emot, fast en liten tjuvtitt har ni nu fått av nästa vår och sommar…
Oavsett hur mörka eller nedstämda Edward Hoppers motiv stundtals kan vara så innehåller de alltid skarpa och tydliga skuggor till följd av ett klart ljus. Sättet och stämningen han jobbar fram med starka färger såsom lila, blått, grönt, grått som mest imponerar på mig.
Det skarpa och ljusa är så vackert tycker jag!
Hoppers verk är alla väldigt avskalade och tydliga framställningar av ensamhet, ögonblick och vardag.
1925 målade han “House by the Railroad” som ses som hans klassiska verk och början till den mogna stil som numera är hans signum. Detta hus sägs även vara förlagan till huset i filmen “Psycho”.
Urbana och vardagliga amerikanska miljöer där karaktärerna är lika kulissartade som byggnaderna. Du som betraktare alltid träder in i samma stund som dramatiken lagt sig. Ett ögonblick av paus och vakuum.
Läs mer om Hopper här.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Små föremål uppförstorade till enorm storlek är coolt. Ska det vara så ska det vara ordentligt.
Jag hittade nyligen ett inlägg om Jeff Koons (samtida amerikansk konstnär) som har en utställning på taket till Metropolitan Museum of Art i New York. Det är tre enorma skulpturer i metall – Balloon Dog (en ballonghund), Sacred Heart (en hjärtformat pralin) och Coloring Book (sida ur Nalle Puh målarboken).
Förmålen är hämtade från Celebration serien som Koons började jobba på redan 1993. Sista skulpturen blev klar förra året. Leken med proportionen är väldigt kul och att se dessa live måste vara en upplevelse.
Jeff Koons är ideal dröm-pop-konstnären á la New York. Han har en enorm studio (Andy Warhol släng dig i väggen – nästan iaf) med 95 anställda och varit verksam så länge att bara det ger en pondus av rang. Eftersom jag har lite släng av Sex and the City i huvudet fortfarande skulle det inte förvåna mig om Alexandr Petrovsky är baserad på denna herre.
Synd bara att New York resa inte finns inskriven närmaste tiden. Men tur att utställningen pågår tom oktober i år. Jag får ser det som en morot. Väldigt stor och självlysande morot…
Nu vet du vad du måste göra om du ska till New York. Berätta bara inte det för mig för jag kommer bli väldigt avundsjuk…
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Titta vad jag precis såg hos Scout Holiday. Så fint och kul.
En konstnär vid namn Jan Vormann som “lagar” väggar med lego i Italien. Mer info finns här.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _
För en tid sen morrade jag över min egna lama säljtaktik när jag köpte en extra tjock Vogue. Där jag legitimerade köpet med att den borde innehålla något intressant med tanke på dess storlek.
+ + + + + + + + + + + + + + + + + + +
Nu har jag snubblat över en artikel som är inne på samma spår. När upphör en modeannons att vara en annons och bara blir mode?
+ + + + + + + + + + + + + + + + + + + +
Hursomhelst satt jag och verkligen försökte okritiskt granska över 400 sidor (den var tjock, men minns tyvärr inte det exakta sidantalet) tjocka numret. Ju längre jag bläddrade, desto mer irriterad blev jag. Dumt med tanke på att jag visste det innan, alla vet det innan, men ändå gjorde jag köpet.
En glossy tidning börjar alltid med annonser. Vanligtvis är de första två sidorna även någon form av utvik och dubbelsidig annons. De sidorna är högst pondus och sälj. Där är alltid största märkena representerade.
Efter att ha bläddrat och tittat okritiskt i över 100 sidor, börjar jag tappa det okritiska seendet. Redaktörens text dyker upp först på sidan 174. Den fortsätter på sidan 18o-någonting och däremellan är det vackra, glossy och drömmande annonser för allt som är “it” idag. Men det är ju betalda budskap.
Modereportaget var storslagna, vackra och inspirerande. Men de kom först efter 3/4 av tidningen. Givetvis är en tidning beroende av intäkter. Ju mer pengar en tidning får in desto mer pengar kan den betala ut för att ta in vackra arbeten.
Det är en livskedja. Fast den biter sig själv i svansen till slut. Det blir inte bra. Det blir tråkigt. Priset är för högt även fast de betalar något underbart. Kanske.
Denna artikel av Cathy Horyn talade däremot om hur modeannonser som inte alls följer det uttalade annonsformspråket därmed borde lämna det facket. De upphör på så sätt vara kommersiella budskap och istället blir till modebilder. Ibland modebilder som visar kommersiella plagg och ibland modebilder som bara visar mode som stämning och konst.
Skribenten menade att flera modeskapare redan arbetat så i flera decennier och skapat kultförklarade bilder. Förklaringen var givetvis att de alla arbetat med skickliga fotografer som getts fria händer.
Modeskapare som Ralp Lauren och Calvin Klein – bägge arbetat med fotografen Bruce Weber, Yves Saint Laurent som via Helmut Newtons bilder fått kultstatus på sina plagg, sist är givetvis Marc Jacobs som arbetat med fotografen Juergen Teller (senaste annonserna med Victoria Beckham).
Genom att arbeta på det sättet, lämnar modeskaparen iväg sina skapelser för fri tolkning och därför inte längre kan ses som uppdragsgivaren. Plaggen blir på samma sätt inte längre upphovsmakare för bilderna utan bara rekvisita i fotografens verk.
Kravet är att bilderna aldrig ska ha plagget eller accessoaren i fokus. Det är idén som är främst – det andra är en bonus. Sen att det funkar bakvänt som ultimata säljverktyget är enbart ett plus.
Detta kan ses som flummigt och överstuderat , men det är en intressant tanke som är värd att klura på. Så då kanske det inte spelar inte så stor roll att en modetidning av Vogues kaliber innehåller så mycket modeannonser – är de vackra så är de just vackra bilder som borde uppskattas. Oavsett syfte eller motiv. Kanske.
Där har ni målet med Made by Noemis kollektionsbilder - de är inspiration, konst och ögongodis skapat av Ceen Wahren.
Puh, detta blev ett långt inlägg…
Idag är det söndag. Den dag alla par tar sig ut på stan för brunch, kultur och flanering. Singlar träffas och sammanställer bravaderna över bakismat med stil.
Så det var dags även för mig att följa normen och ge mig ut. Det var härligt, synd bara att vädret var grått och gråare med en touch av mörka moln. Först en riktig brunch på Sirap med god äggröra och sallad, sen tjocka pannkakor med lönnsirap. Fett, salt, sött och gott.
Sen ett försenat museum besök – ska det vara så ska det vara. Närmare bestämt Moderna Museet och deras två utställningar.
Andy Warhol – andra röster, andra rum
En enorm utställning som visar verk ur hela hans verksamma liv. Eller snarare, enda anledningen till att han slutade var att han dog.
Vilket jobb, framför allt vilket otroligt svårt uppdrag för intendenten att försöka välja ut vilka verk som ska vara med. Häftigt var det och snyggt presenterat. Det var lätt och roligt att välja och vraka utan den där överväldigande känslan som lätt uppstår vid utställningar av Warhols omfång.
Tid & Plats: Rio de Janerio 1956-1964
En utställning om den framtidsanda och energi som fanns i Rio de Janerio under slutet på 50-talet och början på 60-talet. Kul att få se en inblick i konsten från icke-europeiskt land presenterat på “vanligt” sätt utan en exotisk vinkel. Väldigt vackra färger och enkelt formspråk var härligt att se. Jag är ju vanligtvis ingen museumfantast, men detta var tilltalande och kul att se.
Så detta är min söndag. Skumt är det i alla fall att varje gång en ledig dag planeras in så verkar den så lång och ljus, fast i verkligheten är den snart över och klockan fem vart det mörkt. Så är det.
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Läs även andra bloggares åsikter om museum, söndag, konst, brunch frossa
Prenumerera på inlägg
…men är kul ändå.
Svenska
