Jag är just nu på annat håll men ikväll ser jag fram emot att om någon timme få hoppa in i bilen och åka till ateljen.

Längtar just nu väldigt mycket till att få slutföra de väskor jag påbörjat till plåtningen imorgon. Tänk att jobb kan locka så mycket ibland – men bara när det inte känns som jobb, utan bara som en lek.

Varje nytt projekt, oavsett hur stort eller litet det är, börjar med att jag städar rent mitt arbetsbord. Det är likt en liten ritual varje gång och blir ett avstamp mot något nytt. Då känner jag inte av tidspress, krav eller tråkigheter i form av måsten. Just nu finns i min värld bara vackert skinn, ringar, tryckknappar och nitar. Köpte även idag mer fodertyg så även det är klart.

Allt prydligt utklippt och förberett i fina högar. Alla verktyg är nära och det enda som återstår är att fixa en kanna med iskaffe för att sen köra igång till sena natten.

Foto av interiören på Dodge Deodora 70-tal (inte min bil tyvärr). Okänd källa.

I förra veckan var jag iväg och såg Tom Fords debutfilm “A single Man” som jag varit väldigt nyfiken på. Se den! Verkligen!

Filmen är en underbar orgie i perfektion ner till detaljnivå, vackert foto och otroligt bra karaktärspresentationer. Kanske var det min skepsis som gjorde mig så positivt överraskad, men jag kan inte förneka att den fick mig på fall. Det stilla fotot gjorde intryck för tiden stannade och de känslor på duken som visades kröp in i hjärtat.

“It’s November 30, 1962. Native Brit George Falconer, an English professor at a Los Angeles area college, is finding it difficult to cope with life. Jim, his personal partner of sixteen years, died in a car accident eight months earlier when he was visiting with family. Jim’s family were not going to tell George of the death or accident let alone allow him to attend the funeral. This day, George has decided to get his affairs in order before he will commit suicide that evening. [...]“ (imdb.com)

Hela filmen är ett paradis för iscensättningar och påkostade miljöer. 50 statister i korrekt klädsel som passerar i en enda scen, eller tjugo uppolerade och otroligt snygga bilar för en enda parkeringsscen m.m. Huset som Falconer bor i hittar du här.

Nu vill jag ha en ny bil till sommaren (förlåt mig Kicki!) och gärna i mörkgrönt och benvit klädsel… Det är dags för en “James” i mitt liv nu.

Av alla morgonar tror jag just denna var riktigt dumt att skippa morgonbadet på (badkar = evig kärlek). Det har gått flera timmar sen jag gick upp och jag fryser fortfarande.

Bilen var en liten vit igloo och termometern visade -18 grader. Längtar verkligen till att få avsluta här, åka hem, dra på mig lager på lager av ull och återgå till min bubbla.

Jag började nämnligen jobba på en ny sida sist jag försökte vara ledig hemma. Det började som ett infall (jag har velat det länge men kännt hela tiden att det funnits viktigare saker att prioritera tills jag struntade i det och körde) och nu ser det ut att vara klart snart. Det som saknas är några få texter och uppdatering av pressbilder. Så det verkar bli klart till 4:e februari. F*n vad det ska bli skönt!

Ha en fin helg!

Foto på ett drömhus från 70-talet. Saknar dessvärre källa.

Hubbabubbarosa t-shirt, vit kort kjol, plommonfärgade ballerinor, nya solglasögon, värme och vit liten bil. Öppna bilrutor, motorväg, musik på högsta volym och vita husvagnar med lila fartränder på vägarna.

Det är sommar och charterkänslan är maximal. Snart kommer parken intill att explodera i ringdans och togaparty känns det som. Men jag älskar denna surrealista sommarstämning.

Vad gör det att jag har lägre jobbmoral än en igelkott när man cyklar hem fyra på morgonen fast jag lovat mig själv att börja jobba tidigt idag? Så idag blir det till att jobba sent, sent. Men det är det värt när starten är fin på dagen. Det är underbart (synd bara att man är vuxen och måste ta ansvar också…).

Ps. om jag bara hade spotify i bilen också!

Mitt liv är som ett pussel. Eller snarare ett stort pussel där alla pusselbitar hällts ut på golvet och är helt lösryckta.

I torsdags pratade jag med en person som skulle hämta en själv i showroomet. Jag hade precis varit hela morgonen och tvättat, avfettat och putsat bilen på en sån där cool GDS-hall (nu kan jag köra upp på rampen fint!). Hursomhelst säger jag då att visst, efter klockan 14 är jag i ateljén och det går bra att komma. Klockan kvart i tre är jag på plats och kan absolut inte koppla vem min praktikant berättar om när hon säger att en man var förbi och frågade efter dig.

Snilleblixten slår en halvtimme senare – “Just f*n, det var ju han!”. Pinsamt och snurrigt får jag be om ursäkt.

På fredag jobbar jag och undrar vad jag ska göra på kvällen. Ställer in mig på en sen och lugn kväll på Ikea med shopping. Kvällen kommer och jag inser att det är världens sämsta idé och jag kommer definitivt inte tycka det är mysigt just då. Jag ringer en vän och kollar vad han ska göra. Han berättar om ett kalas han ska på. Låter trevligt men jag är inte bjuden och vet inte vem han pratar om. Tills han säger namnet.

Det är samma kalas jag i början på veckan tackade ja till och mailada glatt “Vad kul! Klart jag kommer!”…

Idag hände det igen.

Jag lovar bort vår soffa som jag inte gillar till en vän och hans kontor. De har lånat bil, roddat människor och skulle hämtat igår. Men pga olika orsaker skjöts det upp till idag. Jag nämner dagens hämtning för en kollega i ateljén och hon får mord i blicken – “Men va f*n! Inte idag, det går ju inte! Jag ska ju ha folk över på min bokklubb, var ska vi sitta då?!”

Jag ringer i panik till min vän och chansar men de är redan på väg i stora bilen. No return, just surrender.

Så nu raggar jag sittmöbler till ikväll då sex personer och två bebisar ska prata böcker. Suck.

Detta är mitt liv som pussel, bitarna sitter aldrig ihop förrän sekunden innan och det är tur då att jag inte råkar värre ut än jag brukar.

Uppdatering:
Nu är det fixat med två lånade puffar, piffat med glada kuddar och två trädgårdsstolar. Det ser ut som en “inne-picknik”, men rätt fint om jag får säga det själv. Iaf plats för fyra rumpor.

Jag går igenom lite bilder och hittade dessa från lite olika pre-fall kollektioner.

Så sugen på kjol, klänningar och tunna jackor nu. Det är nu tid för fina ullkavajer, tunna skinnjackor, vackra skor och sidenscarfs. Nu är den bästa tiden på årstiden klädmässigt.

Jag har ju tom övat på att köra bil med låga kilklackar nu för att vara redo för våren!

Nu skulle jag vilja köra en storshopping på tunna ulltröjor, mockaskor (det var så länge sen jag hade ett par) och nya solglasögon. Det är inte så mycket färg jag vill åt utan material och dess känsla utan att fundera på om jag nu kommer frysa igen.

Tänk vackert väder, solglasögon, fina skinnhandskar, tunna siden- och chiffongklänningar till mörka strumpor och bil. Bara köra och njuta. Jag längtar som bara den nu. Snart där!

Alla bilder kommer från Style.com

Thank God (or any other supernatural being) for LastFM. Love can’t get more simple and perfect than this. And some days I need it more than others. Today is perhaps one of those.

Perfect, lovely, splendid – except for one tiny annoying detail though; Any clues on how to solve the car-music-dilemma-issue? Hmm…

Jag fick precis reda på detta blogginlägg av trevliga Anna Battista. En fin egoboost på fredagen sitter inte fel.

Så jag är inte bara fånigt glad över att äntligen kunna köra min darling Kicki (mitt nya rosa kort pirrar i plånboken)  och nu också över dessa fina ord!

Dessutom är det sol ute och ikväll kommer en bra vän till Stockholm också. Visst låter det som att något borde trilla ner i huvudet på mig snart… Eller kan detta vara en fredag att bara njuta av?

Jag ska nog lägga min skeptiska ådra åt sidan och njuta. Trevlig helg!

Ps. Hittade denna fina illustrationen av Marcus Chin på Illustration Friday. Ett litet tips att spana in för intervjuer och reportage om olika illustratörer etc.

Igår var dagen D. Idag är lugnet efter stormen. Imorgon är dagen D igen. Knäna skakar, magen vill försvinna och hjärnan kokar.

Det är körkortskriget som spökar och jag är på sluttampen. Den där sista lilla stumpen som återstår innan jag har ett plastkort med fult foto på och stort leende i verkligheten från öra till öra. Den där lilla saken kallas uppkörning.

Så ingen Modefest i afton, en liten mysig konsert är lagom och mycket dricka i form av fina alkoholfria drinkar. Det sistnämnda inte bara för nykterhetens skull utan även för plånbokens välmående.

Håll era tummar nu så de blir blå så jag återkommer med stora leendet. Annars blir det lite radiotystnad och en vacker kollektion bara. Inte fy skam det heller om jag får säga det själv…

Tidigare hade jag en ambition att sammanställa min klädsel här på bloggen så jag slapp tänka att jag aldrig hade något kul att ta på mig.

Det var inte så kul att skriva (eller läsa för den delen) så jag la ner det.

Nu däremot har jag svängt om och numera snarare känner att det finns så många fina saker att ha på sig och så lite tid. Aldrig nöjd antar jag?

Så nu ska jag försöka trolla fram mer tid för det är så mörkt, grått och segt att jag behöver mer rosa skimmer i vardagen. Gärna iklädd klänning, tjocka strumpor och stor halsduk. Eller varför inte slinkig sak med min stora benvita kofta* över som sticks precis så som jag gillar.

* Koftan är för övrigt en primär morot (utöver alla tusen saker jag bär på) till att jag kämpar för körkort. Den är enorm med vida ärmar och massa flätor. Nackdelen är bara att den inte går att bära under någon jacka och inte heller ensam för då blåser det in.

Så till dess att jag kan hoppa in i bilen bakom ratten och slira iväg på vardagens äventyr, bär jag den hemma som en portabel filt.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _

(more…)

Nu är jag glad!

Jag klarade mitt prov. Ett steg närmare min kära Kicki. Snart där.

Gårdagens tristess över studier är nu ersatt av lättnad, lycka och välbehag.

Främst över att slippa den tråkiga boken och alla tusen skyltar som snurrar framför mina ögon. Nu sitter de där och förhoppningsvis inpräntade in i benmärgen för evigt.

Nu är jag så till mig att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Fånler och dansar samtidigt som jag undrar varför min startstäcka varit så pinsamt lång?

Stor kram på er!
/Noemi

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _

(more…)

Jag hittade en liten text för en tid sen när jag packade upp gamla saker ur gömda lådor som jag förträngt.

En kort text skriven som ett brev till mig själv i framtiden som vuxen. Det var en uppgift i mellanstadiet som skulle berätta vad vi trodde att vi skulle göra när vi var 25-30år. En kul uppgift tyckte läraren då och säkert även vi.

Mitt liv skulle innehålla följande;

Jag skulle jobba som antingen flygvärdinna eller inredningsarkitekt. Det senare skulle då vara som egen företagare. Jag skulle bo i Sverige och senare flytta utomlands, tror det var till Italien. Jag skulle vara lycklig men främst av allt skulle jag ha en röd Peugeot 205 cabriolet.

Den var kärnan i hela dröm- men. Med den skulle jag leva loppan i min lilla värld. Pengar kopplade jag aldrig att det var bra att ha för det skrev jag inte en rad om. Kanske trodde jag att det var underförstått i det hela (kan säga något om mig idag…). Nu är jag i den tid som jag skrev om.

Bortsett från att jag trodde att jag skulle hunnit med så mycket mer på denna tid, så var den inte helt tokig. Men hur kunde jag falla för en liten Peugeot? Framförallt för en röd? Fast den var ju liten, söt och cabriolet. Så lite koll hade jag trots allt. Nu heter kärleken Kicki och hon är liten, vit och har världens sötaste bakdel. Hon är en VW Polo 1.4 och jag tycker hon är finast av alla bilar.

Så kanske hade jag inte helt fel på mellanstadiet – en röd 205:a eller en vit Polo är ju egentligen samma sak fast lite annan tidsera. Det verkar som att drömmarna jag hade då och de jag har idag trots allt är ganska lika. Så jag är nog lite av samma jag som jag var som 12-åring.

Minst sagt skrämmande – vad har jag gjort däremellan egentligen?

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _

(more…)