Jag är svag för croissanter (smörsmak, frasigt och utan något guck ska det vara) så när sugen sätter i måste det tillgodoses. Precis när jag betalt och är på väg ut ur kiosken fick jag syn på en tidning jag inte sett förut.

Sol + tidning = vardagslyx

Den hette “Fantastic Man” och såg bara så enkelt snygg ut med ett omslag som jag fastnade för. Så jag bläddrade och gillade den skarpt.

Tidningen är snygg, bra artiklar och kul modereportage som verkligen porträtterar de manliga modellerna på samma sätt som de kvinnliga i poser, presentation etc. Manliga objekt till beskådning i shorts, kjol, långa strumpor och färger.

Intressant och samtidigt skrämmande hur man är blind för det i vanliga fall trots allt. Me like a lot!

Först senare såg jag vem det var på omslaget -  Bret Easton Ellis dvs. författaren jag nyligen läst “Less than Zero” av.

Det hade jag inte noterat alls först, istället hade jag reagerat på att det var en man som drack CocaCola Light – dels för att det är sällan (om någonsin) som det varumärket syns på omslag av modetidningar, än mindre i Lightversion och speciellt inte när den nu “manliga” Zero (kanske för nära hans boktitel?) lanserats. Varumärkespresentation är en av mina nördådror…

Nu ser jag fram emot att läsa denna i sängen i afton.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _

(more…)

Jag sitter på t-banan och läser min bok på väg till ett möte.

Unge (liten grabb på 9-11år) kliver på vagnen. Med snabb fart sätter han sig på sätet bredvid mig innan jag hinner reagera och därmed på min väska och mapp med mina papper i. Jag blänger på honom och drar ut mina saker underifrån hans rygg säcksbeklädda kropp och svarar - NU kan du sitta där. lagom käckt mellan sammanbitna tänder. Ungen stirrar tyst tillbaka och jag återgår till min bok. Hans blick bränner kvar och jag tittar tillbaka – ungen stirrar fortfarande. Jag biter ihop.

Han fortsätter stirra och jag blänger tillbaka en till gång, fast nu med mer upplyfta ögonbryn som är lagom aggressivt frågande för jag börjar bli riktigt irriterad.

Det hela summerar rätt fint en t-baneinteraktion mellan två varelser från olika generationer. Tills det här;

Ungen frågar lugnt - Vad läser du?
Jag tittar frågande och visar upp bokens framsida. - “No coutry for old men”
- Är den bra?
- Ja, det tycker jag
Artig som jag är frågar jag - Vad läser du för något då?
- Nu är det en Fem-bok
- Är den bra?
- Ja, de är alla väldigt bra svarar han fortfarande med samma allvarliga min och lugna ton.
- Jaha, men vad är det du har på den? Har du plastat in den? och pekar på omslaget av min bok.
- Ja, det är ett plastomslag från Pocketshop
- Varför då?
- Det är rätt bra för då går den inte går sönder i väskan
- Jaha, men trillar den inte av?
Jag visar artigt omslagets funktion.
- Vad smart. Men hur blir det med bladen? Blir inte de förstörda då?
- Näe, de täcks bra när den är stängd
- Min bok håller redan på att gå sönder och visar på min bok var hans är sprucken och tillägger sorgset - Näe, ett sånt omslag skulle inte funka på min
- Varför inte?
- Näe, den har en sådan hård pärm. Så det går nog inte
- Nähe
Sen började han prata om sin mobil som verkade fungera konstigt - Fast det är nog för att mamma ringde och då blockerade hon min signal
Jag förstod inte vad han pratade om så jag satt och tittade bara och hummande.
Tåget kom in till Gamla Stan och jag sa - Nu ska jag av. Men du får ha det så bra. Hejdå! och klev av.
- Hejdå! och börjar prata med den äldre killen mittemot.

Inte det mest givande samtalet jag haft kanske, men det var fint och enkelt. Så från en irriterande unge som mosade nästan min väska till en udda liten figur som var gullig och öppen. Han gjorde min något konfunderad måste jag säga, men på ett högt trevligt sätt. Det är ju lite svårt att sura mot någon som är söt tillbaka helt enkelt, speciellt när han är en liten grabb.

En vanlig dag på tuben helt enkelt. Fast ändå inte.

Skulptur i trä av Gehard Demetz-Fubiz.

All min nyspirande förälskelse i att köra bil har dock visat en baksida nu – jag hinner ju aldrig läsa min bok “No country for old men” som jag påbörjade för ett tag sen.

Så idag blev det återigen muggtermos, spring till bussen, väntan på nästa buss och slutligen “Tystnad – Läsning!”. Åhh vad det var skönt!

Läs den. Om inte annat för att höra dialoger smattra och stämning byggas upp i en text som bara flyter fram. Det är verkligen snyggt och enkelt som McCarthy skriver. Han lyckas fånga mig utan att egentligen skapa något extraordninärt. Eller så är det kanske precis så mitt hjärta lättast smälter? Enkelt och simpelt.

Jag fick en bok i julklapp av Cormac McCarthy – “Vägen”. En hemsk liten sak som sög in mig hårt och idag läste jag ut den. Det är McCarthys senaste bok och som han fick Pulitzerpriset 2007 för. Om författaren:

“…born July 20, 1933 in Providence, Rhode Island, is an American novelist and playwright. He has written ten novels in the Southern Gothic, western, and post-apocalyptic genres, and has also written plays and screenplays. He received the Pulitzer Prize in 2007 for The Road, and his 2005 novel No Country for Old Men was adapted as a 2007 film of the same name, which won four Academy Awards, including Best Picture. He received a National Book Award in 1992 for All the Pretty Horses.

His earlier Blood Meridian (1985) was among Time Magazine’s poll of 100 best English-language books published between 1925 and 2005[2] and he placed joint runner-up for a similar title in a poll taken in 2006 by The New York Times of the best American fiction published in the last 25 years.[3] Literary critic Harold Bloom named him as one of the four major American novelists of his time, along with Thomas Pynchon, Don DeLillo and Philip Roth. He is frequently compared by modern reviewers to William Faulkner.” Källa Wikipedia

Jag vet inte, men den känns i magen på ett både fint och väldigt sorgligt sätt. Boken handlar om ett dött landskap, sönderbränt ner till mänskliga vidrigheter och helt utsiktslöst. Huvudpersonerna är en far och en son. Eller det är snarare deras relation som är huvudpersonen som driver historien (om man nu kan säga så). Berättelsen är utan början eller slut egentligen och det är just inblicken som gör att det blir så vackert.

Jag läser ju inte så ofta av diverse anledningar och varje gång blir jag förvånad över den avskedskänsla som infinner sig när boken är utläst. Lite som en god vän som åker vidare och lämnar ett tomrum. På det sättet är en tidning mer som en bekant som aldrig riktigt lämna en utan alltid finns till hands. Lagom djupt och lagom roande och ibland räcker inte lagom så långt.

Så läs “Vägen”! Jag ska ta och se filmen “No country for old men” - det är lagom dags nu.

Nu har jag en ny bok att försöka mig på. Sist gick det tyvärr sådär pga brist på tid, tillfälle och engagemang. Men nu j*klar!

Det är “Less than zero” av Bret Easton Ellis som jag fått låna. Den är lätt, skum och har stor text. Perfekt för mitt sega sinne såhär års.

Less Than Zero, på sv. Noll att förlora, är Bret Easton Ellis första utgivna roman. Han skrev och fick den utgiven som mycket ung, när han ännu var i tjugoårsåldern.

Boken handlar främst om tre ungdomar i åttiotalets Los Angeles . Ett par av huvudpersonerna får drogproblem och utsätts för andra hemskheter. Denna roman är relativt mild för att vara skriven av Bret Easton Ellis.

Källa Wikipedia

Filmen såg jag inte för så länge sen kom jag på när jag såg han där som även är den där i Lipstick Jungle. Då vet jag det också.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _

(more…)