Nu finns den klassiska Made by Noemi plånboken i fyra nya färger! Samtliga är i skinn med två fack och plastad framsida för åk-kort eller foto på din älskling. Den är liten, nätt och tvingar en regelbunden kvittorensning.
Hoppas den faller er i smaken. Själv har jag redan snott en i turkos. Mer information finns på www.madebynoemi.com!
Det kliar i fingrarna på mig! Jag har diverse målarprojekt på gång igen.
Jag målar rutor. Ordning i en stram form på en vägg både lugnar, väcker mig till liv och får mig att tro att jag har koll på läget. Sk*t samma! För det är så kul att jag snart ringer på hos hyresgäster jag inte känner och erbjuder mina rutmönster.
Nu ska jag strax till ateljén och måla klart en ruta, hamra fast lite sladdar och sen måla en andra omgång på en annan rutaktig avgränsning på en annan vägg (jag har ju redan frivilligt målat andras köksmöbler i brist på föremål nära till hands när mina högtalare stod på tork). Jag längtar!
Ps. spana in senaste Elle Decor och designer Matthew Williamsons hem. En färgbomb som verklgien får mig att vakna ur min sega vardagsdvala. Fingrade på tidningen i kiosken sist men köpte inte. Kanske lika bra med tanke på att jag då kanske tar fram stora cerisa penseln och helt flippar ut i målardrömmens mardröm…
Idag är jag så glad att jag ler från öra till öra. Anledningen?
Jo, har köpt en ny fin borrhammare* i fräck orange design!!!
Den står här bredvid och lyser upp min tillvaro just nu. Detta är som är julafton för andra gången och nu med en barnslig lycka av råge.
Efter gårdagens frustration och irritation till tusen fick jag nog och åkte imorse iväg för att köpa en ny. Så nu har jag gjort det.
Det känns som att 2009 kommer bli ett bra år. Framför allt det år som jag satsar på de där vackra verktyg jag länge drömt om. Nästa på listan är en liten borrmaskin för skruvdragning.
Som liten hade jag en dröm om en liten söt skruvdragare som bara var min. Det skulle vara en Bosch och ha en fin sats bitsar till för alla mina plywoodprojekt.
Jag fick den, men lite för sent. Och den var lite större än den jag egentligen ville ha. Men lyckan var stor och kärleken lång (iaf tills batteriet dog och jag dumpade den vid senaste flytten).
* Borrhammare är en borr som är steget starkare än en slagborr (= en borr som slår samtidigt som den borrar och på så sätt kan krossa upp hål i hårda material) och fokuserad på borrning i betong och sten. Den är tung, låter som en liten gräsklippare och har ett rejält drag.
Ps. Näe, jag antar att jag inte var ett vanligt barn som liten, men det blev folk av mig med. Framför allt vet jag att “learning by doing” är min favoritskola.
Jag har samlat på mig samma bilder och kände att nu var det dags att gå igenom dem. Det är ett väldigt mischmasch av allt möjligt och nu försöker jag mer klura ut vad det var jag gillar i varje och om jag minns det rätt…
Den till vänster (1) gillade jag för kombon pastell och solfärg. Jag är alltid svag för “mesfärg” och “starkfärg”. Grått och orange eller cerise etc. Sen är det något med guld och skinn. Den ytan som skinnet då får gör mig svag.
Bilden tilltalade mig även eftersom jag då letade efter olika catwalk alternativ som skulle vara både enkla och smidiga att annama. En bild kan ge mycket…
Den till höger (2) föll jag för tror jag pga de sköna shortsen. Jag gillar fickor och klackar i kombo på sommaren. Sen är färgen fin och blev underlaget till SS09 kollektionen.
Foto nedan till vänster (3) är ett porträtt på tsarevnan Alexandra Feodorovna (Charlotte av Preussen) och foto bredvid (4) är på tsarparets två äldsta barn. Dessa två foton tyckte jag om för deras colorerade färger och suddiga konturer. Jag hittade de när jag letade efter inspiration till HP-projektet. De blev även vidareutveckligen på A/W 08-09 kollektionen och färgerna grunden för S/S 09 kollektionen. Inspiration är verkligen en återanvändningskvarn för allt som fastnat på hornhinnan…
Bilden längst till höger (5) är däremot på en supermodell (möjligtvis den första?) som avled tidigare i år. Klassisk skönhet med pondus som jag älskar. Självklarhet är vackert, men bara om utstålningen kan kompensera den kalla ytan.
Sen har jag ju detta eviga insnöandet på rutor, ränder och strukturerade mönster.
.
.
.
Väggen nedan (6) är målad och det börjar klia i fingrarna varje gång jag ser denna. Tejpa, försegla, måla och sen dra bort tejpen och se de perfekta linjerna är som att öppna ett vackert paket.
Bilden till vänster (7) är nya Lydmar Hotell och det golvet är precis allt det som jag älskar med mönster. Kul men enkelt snyggt.
Mitt kök är så numera fast inte i stjärnmönster dock. Jag föll för färgerna, materialet och den ordnade barnsligheten tror jag.
.
Den här bilden ovan (8) är en gammal klassiker från Sex & the City serien. Carrie är här i Paris och lider, men samtidigt även lycklig i sin misär då hon får röka överallt.
Jag föll för klänningen hon bär och de dammigt skitiga färgerna i fotot. Men samtidigt för hundens blick - ingen kan dissa så genuint hårt som en uttråkad hund. Tyvärr kan jag inte härleda bilden längre än så, men fin är den och det räcker för mig. Man vet aldrig när den kommer poppa upp i annan skepnad…
♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥
Det var alla bilder för denna gång. Nu kan jag med gott samvete radera dem alla och påbörja en ny samling.
Jag fick detta färglada klipp förra veckan från danska presskontoret. Kul!
En färgklick från ett modereportage i Downtown Magazine. Kika på sidorna 152-163 (s. 163 – Midnight high panty) för hela jobbet.
Det finns tyvärr är det flera klipp jag inte hunnit lägga ut än, men det kommer… Ni vet den där tiden jag försöker trolla fram? Det går lite segt.
Foto Downtown Magazine #18 november 2008.
Tidigare hade jag en ambition att sammanställa min klädsel här på bloggen så jag slapp tänka att jag aldrig hade något kul att ta på mig.
Det var inte så kul att skriva (eller läsa för den delen) så jag la ner det.
Nu däremot har jag svängt om och numera snarare känner att det finns så många fina saker att ha på sig och så lite tid. Aldrig nöjd antar jag?
Så nu ska jag försöka trolla fram mer tid för det är så mörkt, grått och segt att jag behöver mer rosa skimmer i vardagen. Gärna iklädd klänning, tjocka strumpor och stor halsduk. Eller varför inte slinkig sak med min stora benvita kofta* över som sticks precis så som jag gillar.
* Koftan är för övrigt en primär morot (utöver alla tusen saker jag bär på) till att jag kämpar för körkort. Den är enorm med vida ärmar och massa flätor. Nackdelen är bara att den inte går att bära under någon jacka och inte heller ensam för då blåser det in.
Så till dess att jag kan hoppa in i bilen bakom ratten och slira iväg på vardagens äventyr, bär jag den hemma som en portabel filt.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Sitter och nålar för fullt och konsumerar modetv. Det är väldigt skönt sällskap och samtidigt intressant att se vad jag minns/förknippar med de gångna årens olika kollektioner från de stora designers. Idag är höst/vinter kollektionerna i fokus och jag startade från 2002 års säsong. Det var ett väldigt händelserikt år inser jag nu.
Hursomhelst så sitter jag och dagdrömmer mig bort i denna monotona sysselsättningen och grämer mig över att jag inte köpte de där byxorna igår…
Klockan kvart i sex igår gick jag förbi Flippa K:s utförsäljning här i Stockholm för att kika vad som fanns kvar. Jag föredrar att shoppa under minimal tid eftersom då finns det ingen återvändo samt att min nollbudget är lättare att hålla.
Jag hittade ett par superfina klassiska herrbyxor i en mörk umbra/mullvadfärgad sammet (herrmodellen är perfekt som skön och snygg slappbyxa som sitter på höften och man kan köra ner händerna i riktiga fickor). Jag tog dem, klurade på dem, tänkte vad jobbiga de är med all katthår och trådar som jag vistas bland och valde slutligen bort dem till förmån till en fin mörkolivgrön sidenklänning i skjortmodell.
Nu sitter jag här och sörjer. För de hade ju varit så sjukt fina till en tunn gråmelerad ulltröja i lite större modell. För att inte nämna hur underbart lätt det hade varit att bära dem till både klack, finklack och grova kängor.
De var ju egentligen alldeles, perfekt, underbart härliga. Men nu köpte jag inte dem. Suck!
Titta vad fint sammeten och ullen är ihop! Bilden är från Vera Wang A/W 2005 rtw._ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Det finns saker som väcker fascination och kärlek. Vackra material är ett av mina, färg är en annan, otippade material är en tredje.
Sen finns det saker som går bortom det – knästrumpor på herrar (eller “over-the-calf socks” om man ska vara petig). På fina herrar i fina färger och till propra kläder – tänk italienare, tänk rosa, gult, lila, rutigt, randigt till mörk kostym. Kanske i grov fiskbensmönstrat tyg och vit skjorta.
Stel herre med glimten i ögat. Det är fint. Det är kul.
Men försök inte och glöm för guds skull “roliga” strumpor med seriefigurer. De hör inte hit. Aldrig. Inte ens som “kul skämt”. För det är det inte. Det är bara läskigt…
Ps. kolla in svenska Happy Socks. Tyvärr inte knämodeller men fina ändå!
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Jag har ännu inte hittat de ceriserosa skinnhandskarna jag drömmer om. Suget efter rosa är med andra ord inte stillat, det är bara på hold. Så till dess stillar jag sinnet med bilder. Färgstarka, vackra och somriga bilder. Denna hittade jag på Garance Dore.
En sann skum och härlig sak att dra fram ur garderoben när tisdagen behöver en extra skjuts framåt. Skapad av Giambattista Valli (som för övrigt gjort en väldigt skulptural och fin S/S 09 kollektion som bör spanas in).
Ha en fin söndagskväll!
Här ösregnar det och tekoppen fylls ständigt på med mer ingefär- och citronte. Rätt mysigt så länge jag inte måste gå hem i stormen…
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Jag kan än idag bli väldigt irriterad på att papperstidningen Modette lades ner i våras. Det var den första svenska tidningen som jag kände äntligen täckte in både mode, livsstil och allmänt intressanta ämnen. En svensk Nylon med mycket hjärta. Men Modette finns kvar i webform och om ni inte redan är medlemmar där så bli det bums!
Hursomhelst var jag förbi deras redaktion igår för ett litet möte och då träffade jag både Lina (redaktör) och Eleonore (chefredaktör). Två väldigt trevliga töser som gjorde starten på dagen fin. Som resultat hamnade jag framför Eleonores stora läskiga kamera och sen på bloggen.
Så såg jag ut igår. Plus mina petroleumfärgade handskar som inte fick vara med på bild.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _
För en massa år sen fick jag höra om hur en bekant kunde bläddra i kokböcker och bara “åhh”:a, “mmm”:a, “slörp”:a över maten på bilderna. Precis som över vilka vackra bilder som helst som täcker längtan efter något fint, gott eller beundransvärt.
Eftersom detta var över tio år sen och innan den stora kokboksboomen som sen kom, lät det smått underligt i mina då små öron.
Nu är jag där själv. Jag dreglar, sucktar och längtar efter maten jag ser på nätet, i böcker, i tidningar och på reklampelare.
Undra vad som hände med mig? Jag blev nog kanske vuxen och inser nu att mat är gudomligt underbart och härligt.
Även på bild och även när jag inte är hungrig.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Igår frös jag, imorse huttrade jag också. Knäna var smått stela och jag saknade raggsockorna. Kanske vaknade jag snabbare än vanligt men det kändes inte så.
Så dessa armband från Yarborough Jewelry känns helt rätt för mig. De är håriga, varma och väldigt fina tycker jag.
För nu kommer det. Jag kommer pälsa på mig och mysa med filtar, ulltröjor, handledsvärmare och sjalar. Långa strumpor och gosiga stickiga sockor. Jag vill ha många armband och gärna samtidigt. Jag är girig efter ull nu.
Tipset fick jag här för ett tag sen.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Verner Panton är vanligtvis inte min favorit inredningsdesigner. Men nu när jag haft lampor i klasar på hjärnan ett tag fick jag upp ögonen för hans Flowerpot lampa. En lampa jag sett så många gånger och mest lite skeptiskt relaterat mig till. Men nu hittade jag flera färger, roliga och starka. Precis som jag velat ha i köket. Titta vad fint det vore med dessa bollar.
Så nu kanske det blir de som får bli min slutgiltiga renoveringsbesatthet. Någon gång måste det ju ta slut. Det är då jag kommer köpa landställe…
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Jag syr just nu i vacker röd viskos. Det är röda trådar överallt och de stora trådrullarna liknar koner vid vägarbete som varnar för fara.
Till detta finns den röda stämningen när faktura- frågor blir till problem och sura toner.
Jag har skrikit lite för mig själv och nu ska äta lunch så jag inte får röda dimpen och blir tokig.
Det är tisdag - veckan tråkigaste dag.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Nu har jag målat så mycket vitt att min först till synes stora färgburk nu börjar sina. Jag har nog snart varit på varje föremål som går med min vita högblanka färg. Bänkskiva, bordskiva, ramar, inspektionslucka, galler m.m.
Då hände givetvis detta att när jag väl började känna mig klar med allt i målarväg, såg jag denna bild. Vips blev jag så sugen på att kasta bort den grågröna tonen till köket och istället göra en gul vägg med samma långa vita hyllor.
Men det ska jag inte för nu har mitt gula beroende snart gått över styr. Jag har tom köpt en bok som har gul omslag…
Beige, khaki, kamel, beige och nougat är alla vackra färger och jag tycker de kan verkligen kännas lyxiga på ett subtilt sätt.
Dessa färger kan också bli lite fel, för det är något läskigt när huden och färgen du bär flyter ihop. Det blir nästan som en robotkroppdel som flyter ut och blir levande.
Jag hittade precis denna bild på Style.com och föll för de färger som hela bilden kretsar kring. Plommon, lila och den vackra rödrosa tonen och speciellt den gula och gråa färgen som väskan till vänster ger som accent. Men sen såg jag skorna (vänster) och det föll. Skor kan förstöra mycket och det snabbt.
Så en tumregel – hudfärger är vackra men inte när de förväxlas med levande kroppsdelar utanför teatervärlden.
(ursäkta min något dryga ton men jag har sockerfall)
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Jag har en teori att varje person har en färg som ligger lite närmare hjärtat än en annan. Det är ingen konstant faktor utan kan variera efter tid och tillfälle. Men det finns en.
För om man kikar in i ett hem som brukar “den där färgen” finnas. Det kan vara så att man tror sig inte ha någon favorit tills man upptäcker att varje gång en färg träder in så är det en och samma. Lite magiskt och under- medvetet.
Tidigare var min undermedvetna kärlek den färg som jag genom hela min uppväxt förgäves kämpat mot – rött.
Röda detaljer, röda accenter, röda skosnören, röda foder, röda sjalar och slutligen rött kök. Sen dog den.
Igår när jag på kvällen slutligen var på väg hem efter lite om och trevligt men, tar jag fram min iPod. Då upptäcker jag att jag är en augbergine- och plommon tant. Jag visste att jag färgkoodinerat friskt, men inte så friskt.
Mitt undermedvetna hade redan tjuvstartat långt tidigare. iPod-fodralet är i lila, min mobilstrumpa är i lila, mina solglasögon är i turkost (samma färgskala) och mina handskar är i petroelum (samma färgskala här också).
Jag satt där som en aubergine på t-banan och fånlog. Jag har en ny kärlek på gång. Den är är plommonlila och jag är kär.
Jag har definitivt fått gult i hjärtat. Vissa blir blå och deppiga, jag har istället blivit gul och förvirrad. Likt en enorm kycklig som virrar runt.
Inte riktigt så, men jag vill ha gult på allt. Kläder, accessoarer, möbler, pärmar och väggar. Det kanske har synts här på bloggen – gula bokstäver är också fint. Så när jag såg denna bild på The Sartorialist slåg hjärtat ett extra slag.
Det lustiga är att den är väldigt lik den benvita blus jag återupptäckt i garderoben tidigare i veckan. Men den har ju inte de fina gula ränderna. De är så fina att jag t.o.m. kan bortse från att det också är marinblå ränder.
Jag tycker inte om marinblått. Varför vet jag inte, utan jag är snarare en svart person.
Det finns två kategorier basgarderob enligt mig – svart eller marin. Dessa två möts inte och om de gör det så är det när det handlar om mörkblått, midnattsblått eller annan nyans blå. Men aldrig marinblå.
Fast jag ska aldrig säga aldrig för vips kanske jag står där med en marinblå quiltad jacka med broderad Musse på ryggen. Då kanske jag älskar den mer än allt annat. Sådant kan man aldrig veta.
Idag har jag på mig en svart kort a-linjeformad klänning, jag har lyckats lokalisera mina chockrosa strumpbyxor och packat upp mina underbara herrskor med hålmönster i naturfärgat läder. Jag har min snäva bruna mockakappa och min trasmatteväska till.
Mitt i denna fabulösa färgkombo uppstår en smärre krock. Jag ser mig plötsligt utifrån bilarna som passerar och undrar vad som gick snett.
Solen skiner, jag har mina tjusiga fjortissolglasögon (pilotmodell med halvbåde i turkos metall) och i väntan på bussen tar jag slutligen upp min nya tidning och börjar läsa den.
Jag bär tre väskor (min gröna skinndataväska, min trasmattepåse och en svart tygväska för lunchlådor och tidning) som jag placerat mellan mina ben vid busstolpen. Baglady med stil är mitt liv.
Vinden fläktar och jag njuter – där står jag mitt i ett industriområde med chockrosa ben, solbrillor och läser mode. Jag vågar inte ens klura hur jag ser ut. Den ultimata stilnörden som uppenbarligen inte kan konsten att smälta in i respektive omgining – en stildekadens som hette duga.
Eller så tyckte bara folk att jag var en färgklick som förgyllde den bakomliggande parkeringen. Annars kan det ju vara så att jag bara var där och inget mer med det. Varken mer eller mindre.
Fast det är kul att vara ego och se sig själv utifrån.
Vädret är alltid ett tacksamt ämne att prata om. Sol är bra, regn är mysigt ibland, snö är underbart men inte i mars, mulet är bra för jobbmoralen.
Igår var det söndag och en relativt mulen dag. Några solglimtar här och där, men mest halvmulet med lite vind. Jag var och slirade en kortis på stan efter brunch och blev sugen på färg. Stark färg.
Det var dags att uppdatera benfärgerna i garderoben, så nya strumbyxor/leggings stod högt. Med siktet inställt på gult, blev det istället orange i brist på annat. Tänk orange som “Varning för byggarbete”. Falsk trygghet kanske, men förut hade jag neonrosa ben och jag lovar att bilarna snabbare stannade. Efter tio steg bort från strumpköpet drogs jag in i butiken som är kontorsråttans glamparadis. Inbundet, propert, ordnat och färgglatt under kontroll. Längst in fann jag en liten pärm i den perfekta solgula färgen. Den kände jag att jag behövde. Behov skapas av utbud.
I kassan småpratar jag med kassören och han ler och svarar att “Jag har märkt att starka färger alltid säljer mycket bättre på mulna dagar.” Jag ler tillbaka och svarar något käckt.
Sen ser jag mig utifrån – svart klänning, gråmönstrad kofta, svart jacka, svart väska, mörka strumpor och gråa handskar. Typbilden av en svart/grå tjej som känner mig urflippad för jag köper en gul pärm. Men jag ler vidare – stelt och käckt.
Prenumerera på inlägg
Svenska