Kommer ni ihåg att jag berättade om en kortfilmsserie där Made by Noemi skulle med vara med i?
Nu ligger kortfilmen nr. 8 av “The weeks of Dasha” ute där MbN är med! Jag såg den igår på förhandsvisningen och måste säga att den är grym med vackra färger, fin stämning och musik av Azin Ashourvan.
Den kommer inom kort också att läggas på hemsidan och till dess kan ni se den här. Där ligger även de andra sju avsnitten uppe.
Hoppas den faller i smaken!
Jag gillar Natalie Nortman starkt. Hon är svår att mostå i sina rollen oavsett den karaktär hon spelar. Det är som att hon är lillgammal, pondustung men ändå barnslig på samma gång.
Sen jag kan inte låta bli att tycka att hon kanske är lite av en “skata” på dessa bilder i V Magazine. Mörk, vacker och oberäknelig i blicken…
Läste denna artikel om henne innan jul och såg att hon är aktuellt med nya filmen “Brothers” nu (synd bara att jag har så svårt för Tobey Maguire som inte alls brukar kännas trovärdig i sina roller).
Foto från V Magazine med foto av Mario Testino.
Blev nyligen tipsad om filmen “Hiroshima mon Amour” (1959) som jag blev nyfiken på för den verkar fin inte minst för denna motivering:
“Att glömma är nästan det enda sättet att minnas saker som innehåller för mycket smärta för att blott återupplivas som en festlig bild för den inre blicken.”
Mycket av det jag jobbar med kommer till i möten med människor och händelser. Det är omöjligt att dra en linje till var det ena börjar och det andra slutar. Ett ständigt ackumulerande som i slutändan förhoppningsvis leder till en konkret kollektion.
Fina och dåliga saker påverkar och adderas till minnesbanken. Det är just det jag älskar med att jobba kreativt för allt kan användas, vridas, omtolkas och det är där är jag nu i kollektionsarbetet – någonstans i skärningspunkten mellan fröjd och ångest.
Så kanske är jag en kreativ hamster som njuter i hjulet trots allt eftersom jag fortfarande springer i det?
För en tid sen hittade jag detta klipp från “Angela” av Luc Besson (filmen är från 2005) som är fint att tänka på. Jag tycker om vardagsmotton.
I förra veckan var jag på vernissage för “My beloved, Karin” utställningen på PUB.03 här i Stockholm.
Det är en kortfilm- och fotoserie inspirerad av Astrid Lindgrens saga “Allra käraste syster”. Väldigt melankoliskt vacker med underbar musik!
Utställningen pågår ett tag till så passa på och se den.
Film av David Rainer, foto Linda Alfvegren, styling Louis Rizell, hår & make up Linda Gradin, musik Johan Liljedahl och sång av Jennie Abrahamsson.
Mer bilder från vernissaget hittar du på Lindas blogg.
Flygplan, silver och blå himmel. Lugn och ro.
Precis så skulle jag vilja ha det nu. Om så än bara på armen.
Istället pågår fasadrenoveringen utanför. En man i gul galonoverall står på en byggnadsställning och slammar för fullt. Det hela påminner om någon absurt scen i Caro & Jeunets film Delicatessen* där vi i ateljén är hållna gisslan i inplastad bubbla.
* Filmen som för övrigt fick mig att bli både skräckslagen och djupt fascinerad som liten att jag inte kunde slita mig från den läskiga pajen och tanken hur de gjorde med kattungarnas päls när den skulle ätas.
Foto av Max Farago via Lolita.
Kom över det här inlägget om underkläderna i filmen The Graduate som var kul att läsa. Denna gamla klassiker har nog jag sett fyra, fem gånger men aldrig “på riktigt” egentligen, dvs från början till slut.
Filmen handlar om en 21-årig kille som tar examen och ska förvirrad av krav från föräldrarna ut i världen. Han är ett litet lamm som hamnar i klorna på Mrs. Robinson (fru till hans fars affärspartner) som förför och leder in honom på dåligheter. En klassisk historia om den äldre erfarna kvinnan och hennes “farliga sexualitet” som en ung man inte kan värja sig mot etc.
Hursomhelst är filmen snygg, Dustin Hoffman är ung och Mrs. Robinson j*klig på ett skönt sätt. Så jag tror jag ska ta och se denna film från början till slut snart.
Foto från Guilty pleasures.
Tom Ford – den overkliga mannen som är en levande “Nip Tuck” (älskade den serien för övrigt tills något hände och de var i framtiden. Sen trodde jag den var slut, men nu verkar den fortfarande leva men min kärlek är lite sval nu.) karaktär.
Han ler alltid med en lätt kisande blick och uppknäppt skjorta. Han faschinerar mig samtidigt som jag blir lite rädd för den stereotypa vaxcharmen han utstrålar. På något sätt är han det man absolut inte ska vara och ändå funkar han så bra. Hursomhelst har han precis debuterat som regissör med sin film - “A Single Man” som fått 7,2 (!) på imdb.com
Filmen är baserad på romanen med samma namn av Christopher Isherwood med manus och regi av Tom Ford. Så nu måste jag se den för jag har nog aldrig blivit så nyfiken på en film som nu…
Foto av Annie Leibovitz för Vanity Fair med Tom Ford, Scarlett Johanson och Keira Knightley, mars 2006.
Förra veckan såg jag filmen “The man who fell to Earth”. En film från 1976 med David Bowie i huvudrollen.
Det är en film man “bör” se - den är cool, den är snygg och den är udda 70-tal.
Men vill du förstå får du läsa om den och gör det isf innan så får du mer ut av filmen. Själv somnade jag väldigt skönt efter halva och det var mysigt det med.
Så nu har jag sett den.
Både frivilligt och ofrivilligt har jag sett så många udda filmer, det är synd bara att jag är så dålig på att komma ihåg namn, titlar och handling i efterhand.
Jag har varit med om plöjning av 50-talsdrama, 50/60-talswestern, blacksploitation, 60-talsmodsfilm, indiefilm i diverse nutidstema, Steve Mcqueenfilmer och nu senast sci-fi 70-talsfilm (däremot återstår Dune som jag ännu inte lyckats se mer än en kvart av innan jag däckat).
Jag har inte alltid fallit för Vivenne Westwoods kollektioner, men jag har alltid haft stor respekt för hennes otroligt konsekventa stil. Det går inte att missta hennes verk för någon annans och det är imponerande.
“Kate Winslet has hotly denied recent rumors that she’ll play Vivienne Westwood in an upcoming biopic.” - Skrev style.com förra året.
Jag har inte hört det sen dess men det är onekligen en film jag inte tänker missa. Läs en lite längre och intressantare intervju på The Guardian också.
Coco Chanel är ju redan klar och hyllad som film, så det ligger väl i luften nu.
Personligen är jag mest nyfiken på Yves Saint Laurents liv – där vill jag se en film göras (eller det kanske det redan är på väg?). Han var/är min modeikon om någon med sin stil, integritet och självklara pondus av ödmjukhet.
En mastig modefilms period kommer det bli snart!
Bilder från Style.com
