Kommer ni ihåg att jag berättade om en kortfilmsserie där Made by Noemi skulle med vara med i?
Nu ligger kortfilmen nr. 8 av “The weeks of Dasha” ute där MbN är med! Jag såg den igår på förhandsvisningen och måste säga att den är grym med vackra färger, fin stämning och musik av Azin Ashourvan.
Den kommer inom kort också att läggas på hemsidan och till dess kan ni se den här. Där ligger även de andra sju avsnitten uppe.
Hoppas den faller i smaken!
Jag gillar Natalie Nortman starkt. Hon är svår att mostå i sina rollen oavsett den karaktär hon spelar. Det är som att hon är lillgammal, pondustung men ändå barnslig på samma gång.
Sen jag kan inte låta bli att tycka att hon kanske är lite av en “skata” på dessa bilder i V Magazine. Mörk, vacker och oberäknelig i blicken…
Läste denna artikel om henne innan jul och såg att hon är aktuellt med nya filmen “Brothers” nu (synd bara att jag har så svårt för Tobey Maguire som inte alls brukar kännas trovärdig i sina roller).
Foto från V Magazine med foto av Mario Testino.
För en tid sen hittade jag detta klipp från “Angela” av Luc Besson (filmen är från 2005) som är fint att tänka på.
Jag tycker om vardagsmotton.
Flygplan, silver och blå himmel. Lugn och ro.
Precis så skulle jag vilja ha det nu. Om så än bara på armen.
Istället pågår fasadrenoveringen utanför. En man i gul galonoverall står på en byggnadsställning och slammar för fullt. Det hela påminner om någon absurt scen i Caro & Jeunets film Delicatessen* där vi i ateljén är hållna gisslan i inplastad bubbla.
* Filmen som för övrigt fick mig att bli både skräckslagen och djupt fascinerad som liten att jag inte kunde slita mig från den läskiga pajen och tanken hur de gjorde med kattungarnas päls när den skulle ätas.
Foto av Max Farago via Lolita.
Kom över det här inlägget om underkläderna i filmen The Graduate som var kul att läsa. Denna gamla klassiker har nog jag sett fyra, fem gånger men aldrig “på riktigt” egentligen, dvs från början till slut.
Filmen handlar om en 21-årig kille som tar examen och ska förvirrad av krav från föräldrarna ut i världen. Han är ett litet lamm som hamnar i klorna på Mrs. Robinson (fru till hans fars affärspartner) som förför och leder in honom på dåligheter. En klassisk historia om den äldre erfarna kvinnan och hennes “farliga sexualitet” som en ung man inte kan värja sig mot etc.
Hursomhelst är filmen snygg, Dustin Hoffman är ung och Mrs. Robinson j*klig på ett skönt sätt. Så jag tror jag ska ta och se denna film från början till slut snart.
Foto från Guilty pleasures.
Tom Ford – den overkliga mannen som är en levande “Nip Tuck” (älskade den serien för övrigt tills något hände och de var i framtiden. Sen trodde jag den var slut, men nu verkar den fortfarande leva men min kärlek är lite sval nu.) karaktär.
Han ler alltid med en lätt kisande blick och uppknäppt skjorta. Han faschinerar mig samtidigt som jag blir lite rädd för den stereotypa vaxcharmen han utstrålar. På något sätt är han det man absolut inte ska vara och ändå funkar han så bra. Hursomhelst har han precis debuterat som regissör med sin film - “A Single Man” som fått 7,2 (!) på imdb.com
Filmen är baserad på romanen med samma namn av Christopher Isherwood med manus och regi av Tom Ford. Så nu måste jag se den för jag har nog aldrig blivit så nyfiken på en film som nu…
Foto av Annie Leibovitz för Vanity Fair med Tom Ford, Scarlett Johanson och Keira Knightley, mars 2006.
Förra veckan såg jag filmen “The man who fell to Earth”. En film från 1976 med David Bowie i huvudrollen.
Det är en film man “bör” se - den är cool, den är snygg och den är udda 70-tal. Men vill du förstå får du läsa om den och gör det isf innan så får du mer ut av filmen. Själv somnade jag väldigt skönt efter halva och det var mysigt det med.
Så nu har jag sett den.
Både frivilligt och ofrivilligt har jag sett så många udda filmer. Jag har varit med om plöjning av 50-talsdrama, 50/60-talswestern, blacksploitation, 60-talsmodsfilm, indiefilm i diverse nutidstema, Steve Mcqueenfilmer och nu senast sci-fi 70-talsfilm. Däremot återstår Dune som jag ännu inte lyckats se mer än en kvart av innan jag däckat.
Det är synd bara att jag är så dålig på att komma ihåg namn, titlar och handling i efterhand…
Jag har inte alltid fallit för Vivenne Westwoods kollektioner, men jag har alltid haft stor respekt för hennes otroligt konsekventa stil. Det går inte att missta hennes verk för någon annans och det är imponerande.
“Kate Winslet has hotly denied recent rumors that she’ll play Vivienne Westwood in an upcoming biopic.” - Skrev style.com förra året.
Jag har inte hört det sen dess men det är onekligen en film jag inte tänker missa. Läs en lite längre och intressantare intervju på The Guardian också.
Coco Chanel är ju redan klar och hyllad som film, så det ligger väl i luften nu.
Personligen är jag mest nyfiken på Yves Saint Laurents liv – där vill jag se en film göras (eller det kanske det redan är på väg?). Han var/är min modeikon om någon med sin stil, integritet och självklara pondus av ödmjukhet.
En mastig modefilms period kommer det bli snart!
Bilder från Style.com
Lars von Trier gör vackra filmer som ger min ångest, kramp i magen och hugg i hjärtat samtidigt som de fascinerar mig. Jag är kluven och håller mig borta för det mesta för även fast flera av dem (Breaking the Waves, Dogville m.fl.) är grymt bra så klarar jag inte riktigt av dem.
Säga vad man vill om regissören, men jag älskar hans nonchalanta sätt att bemöta kritik. Han gränsar mellan otroligt otrevlig till självklart enkel och han gör det så att det blir absurt komiskt – på motpartens bekostnad.
Så det är nog inte en slump att Gunnar Rehlin (TT Spektra) kallar honom för “en av Cannesfestivalens hustomtar”.
Notisen i SvD fick iaf mig att skratta;
För första gången under årets Cannesfestival var stämningen elektrisk i presskonferenslokalen och von Trier utsattes för en skur av kritiska frågor, främst från en engelsk journalist: “Förklara och rättfärdiga hur du kunde göra en sådan film!”
- Jag måste inte rättfärdiga någonting.
TT Spektra: Jo. Du har en tävlingsfilm i Cannes. Var snäll att svara!
- Jag kan inte.
TT Spektra: Varför?
- Jag gör filmer för att jag gillar det.
TT Spektra: Du GILLAR det?
- Ja. Det är en konstig fråga. Som jag ser det är ni mina gäster, inte tvärtom.
…
(Och lite senare fäller slutliga kommentaren som summerar ganska tydligt allt;)
- Jag har inget val när jag gör mina filmer. Det ligger i Guds hand. Och jag är världens bäste regissör, men jag är inte säker på att han är världens bästa Gud.
Utdrag hämtat på Svd.se
Jag blev sugen på att se hans film “Antichrist” nu, men vet inte om det är så smart. Det kommer göra ont…
Den har premiär 5 juni så till dess kan jag klura på det.
Med jämna mellanrum blir jag väldigt sugen på att trycka på paus och stanna i sängen hela dagen. Det ska då gärna vara ruggigt ute och regn.
Inte för att det är tråkigt jobb som väntar, tvärtom nu är det kul ju. Men det blir någon form av overload och latmasken i mig vaknar till liv. Jag är lite där idag.
Då skulle jag gärna gå igenom gamla klyschiga och härliga 60-/70-tals filmer som man “borde” ha sett. Idag hade jag gärna sett Love with the Proper Stranger.
Hörde att det kanske skulle bli regn i helgen…
Nästa vecka blir det Malmö och då kan lite vila vara dum idé eftersom jag borde planera, förbereda och peppa inför resan. Eller så är det precis tvärtom.
Det löser sig. Annars får jag sitta uppe hela natten och det är rätt ok det med. ♥
Glömde ju berätta om utställningen jag ska vara med på nu i maj - den jag svettas inför nu. Eller inte riktigt än för jag har ju tom 8 maj på mig och det är ju lååångt dit. Tidsoptimism är min överlevnadstaktik. Kortsiktig, jobbig och idiotisk men min älskling som jag håller kär.
Det är Stockholm style exhibition på Tapie Yodex 2009 med temat “Finding Never Never land”. En utställning av visa och belysa svenska designers/illustratörer/filmskapare etc. i Taiwan och Kina för en god sak. Deltagande är Nangilima Photography, Bea Szenfeld, Daniel&Pablo, Henning Trollbäck m.fl. Jag blev tillfrågad för en kort tid sen om jag kanske ville vara med och om jag skulle hinna och svarade “Ja, hemskt gärna! Jag hinner alltid. Tid är en illusion ju…”
Så nu ska jag vara med två unika plagg som ska hänga där likt tavlor. Frågan är bara vad det kommer bli och hur detta slutar. Men det kommer gå och det kommer blir bra. Jag ska bara börja nu.
Mer information om projektet finns här.
Foto av Nangilima Photography.
Jag har ärligt talat inte riktigt förstått vad det är som Woody Allen är så bra på. Jag finner hans filmer lite för snurriga, lite för neurotiska och lite för kvinnokonstiga. Eller snarare kvinno- frustrerande för jag blir alltid lite för irriterad på att de fattar fel beslut etc. Det är ett litet klipulver som väcks i mig helt enkelt och börjar klia.
Så jag har valt att halvtråkigt referera det till att jag inte “förstår” för då lämnar jag iaf dörren lite öppen. Eller så är jag bara mesig.
Människoporträtt är hans nisch, i synnerhet kvinnoporträtt och jag har faktiskt sett merparten av hans filmer. Och näe, det kliar ändå.
Men, igår såg jag “Vicky, Christina, Barcelona”och den gillade jag! Den kliade inte en millimeter av min hjärna och jag kanske såg lite av det andra sett förut. Eller så var det bara en bra film och den andra inte lika bra för mig? Eller är det kanske för att jag smälter av Penelope varje gång?
Förra veckan hade jag en sådan där dag när jag fick nog av allt och åkte hem (trodde jag höll på att bli sjuk, men det var nog snarare less). Jag tog en taxi hem hela vägen till sängen och kollade film, serier och sydde knappar. Det var otroligt skönt och jag ordinerar alla att göra detsamma snarast!
Hursomhelst såg jag då äntligen klassikern “Breakfast at Tiffany’s”. Första gången jag hörde talas om den var för 12 år sen på ett tåg någonstans i Sverige. Det var en medresenär som tyckte att jag var sååå lik henne. Hon pratade på så fint att jag blev väldigt smickrad, men hade samtidigt ingen susning om vem Audrey Hepburn var.
Sedan dess har jag tänkt se den, men inte kommit till skott. Kanske var det lika bra för nu när jag väl såg den blev jag väldigt positivt överraskad. Den var fin, inte 60-tals käckt jobbig och karaktärernas garderober var precis så fina som jag önskade. Jag drömde mig bort och njöt.
Se den om du inte gjort det än! Om du är mer sugen på en recension så kan du läsa det här. Nu är “Prinsessa på vift” som står på tur. Jag ska gå igenom Audreys klassiker tänkte jag, det är dags nu.
Ps. Om du är lite biltokig så hittar du här en databas över vilka bilar som varit med i filmen. Det är många…
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Det finns kreativa människor som är fascinerande just därför de sträcker sig över många olika fält. Ett uttryck eller signum som binder ihop allt trots att föremålen är vitt skilda. En sådan person är Geoff McFetridge.
Grafisk designer, animerare, filmskapare och allt där emellan i visuell konst. Främst känd är han nog för öppnings- sekvenserna för indie-Holly- wood- filmer såsom “Adaptation” och “The Virgin Suicides”.
Kuben eller snarare tärningen ovan är skum, men väldigt fin tycker jag. Illustrationerna är en blandning av fornnordiska monster och urbana monster (bilarna).
Hur? Vad? Varför? är oväsentligt. Den är bara fin och det räcker för mig.
Synd bara att den inte är större för jag skulle gärna vilja ha en sådan kub hemma som litet avlastningsbord för min tekopp på kvällen.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Prenumerera på inlägg
Läste en lite 
…men är kul ändå.
Svenska