När jag reser är jag väldigt dålig på att fotografera. Jag glömmer bort det alt. är för lat i kombination av att jag själv inte är så förtjust i att hamna på kort.

Men när det blir av blir det mycket och på staden. Lustiga målningar, sophögar, tanter med roliga glasögon eller stora byggnader. Allt i en mischmasch.

När jag var i Bryssel blev det ytterst lite tid att knata omkring på stan men då fastnade jag för denna enorma Dallasbyggnad (tänk serien). Den var enorm, den var 70-tal och jag såg vinjetten glida förbi framför ögonen med J.R. Ewings hatt till musiken.

Det är nog därför jag älskar sådana fotografier för de får tiden att stanna och jag dras med i en musikal av dålig smak, jobbig musik och härliga slogans.

Lovar visa fler bilder sen…

.

För en tid sen morrade jag över min egna lama säljtaktik när jag köpte en extra tjock Vogue. Där jag legitimerade köpet med att den borde innehålla något intressant med tanke på dess storlek.

+ + + + + + + + + + + + + + + + + + +

Nu har jag snubblat över en artikel som är inne på samma spår. När upphör en modeannons att vara en annons och bara blir mode?

+ + + + + + + + + + + + + + + + + + + +

Hursomhelst satt jag och verkligen försökte okritiskt granska över 400 sidor (den var tjock, men minns tyvärr inte det exakta sidantalet) tjocka numret. Ju längre jag bläddrade, desto mer irriterad blev jag. Dumt med tanke på att jag visste det innan, alla vet det innan, men ändå gjorde jag köpet.

En glossy tidning börjar alltid med annonser. Vanligtvis är de första två sidorna även någon form av utvik och dubbelsidig annons. De sidorna är högst pondus och sälj. Där är alltid största märkena representerade.

Efter att ha bläddrat och tittat okritiskt i över 100 sidor, börjar jag tappa det okritiska seendet. Redaktörens text dyker upp först på sidan 174. Den fortsätter på sidan 18o-någonting och däremellan är det vackra, glossy och drömmande annonser för allt som är “it” idag. Men det är ju betalda budskap.

Modereportaget var storslagna, vackra och inspirerande. Men de kom först efter 3/4 av tidningen. Givetvis är en tidning beroende av intäkter. Ju mer pengar en tidning får in desto mer pengar kan den betala ut för att ta in vackra arbeten.

Det är en livskedja. Fast den biter sig själv i svansen till slut. Det blir inte bra. Det blir tråkigt. Priset är för högt även fast de betalar något underbart. Kanske.

Denna artikel av Cathy Horyn talade däremot om hur modeannonser som inte alls följer det uttalade annonsformspråket därmed borde lämna det facket. De upphör på så sätt vara kommersiella budskap och istället blir till modebilder. Ibland modebilder som visar kommersiella plagg och ibland modebilder som bara visar mode som stämning och konst.

Skribenten menade att flera modeskapare redan arbetat så i flera decennier och skapat kultförklarade bilder. Förklaringen var givetvis att de alla arbetat med skickliga fotografer som getts fria händer.

Modeskapare som Ralp Lauren och Calvin Klein – bägge arbetat med fotografen Bruce Weber, Yves Saint Laurent som via Helmut Newtons bilder fått kultstatus på sina plagg, sist är givetvis Marc Jacobs som arbetat med fotografen Juergen Teller (senaste annonserna med Victoria Beckham).

Genom att arbeta på det sättet, lämnar modeskaparen iväg sina skapelser för fri tolkning och därför inte längre kan ses som uppdragsgivaren. Plaggen blir på samma sätt inte längre upphovsmakare för bilderna utan bara rekvisita i fotografens verk.

Kravet är att bilderna aldrig ska ha plagget eller accessoaren i fokus. Det är idén som är främst – det andra är en bonus. Sen att det funkar bakvänt som ultimata säljverktyget är enbart ett plus.

Detta kan ses som flummigt och överstuderat , men det är en intressant tanke som är värd att klura på. Så då kanske det inte spelar inte så stor roll att en modetidning av Vogues kaliber innehåller så mycket modeannonser – är de vackra så är de just vackra bilder som borde uppskattas. Oavsett syfte eller motiv. Kanske.

Där har ni målet med Made by Noemis kollektionsbilder - de är inspiration, konst och ögongodis skapat av Ceen Wahren.

Puh, detta blev ett långt inlägg…