Ju äldre jag blir desto mer inser jag hur fina vänner jag har. De finns där, de stöttar, de lyssnar och de får mig att vika mig dubbel av skratt.

Att ringa en vän som livlina vid hjärnsläpp och inte minnas “det där ordet du vet” eller ha en skum tanke som maler i huvudet och bara behöva en pysventil och behöva fråga “är jag knäpp eller är detta ok?”. För oavsett om de håller med, kan svaret eller tycker jag är knäpp, är det ovärderligt för mig.

Den otroliga lyx att när bilen luktar brännt, klockan är tio på en söndagskväll och vips infinner sig två personer som står där i minus tio och tittar på min bil. För att sen tio minuter senare ringa ytterligare en vän som dyker upp. I minus tio! När klockan är långt över vettigt klockslag! Dagen före jobb!

I helgen fick jag erfara en väldigt interaktiv räddning av en annan fin vän. En sådan där komisk situation som just då bara fick mig att tappa hakan. Jag visste inte ens om jag skulle gråta eller skratta;

Det var lördag. Jag hade varit och jobbat fram till tre, åkt och handlat mat inför en middag senare på kvällen och parkerat utanför min ateljé. Det var kallt så jag packade bara ut det jag snabbt skulle äta till sen lunch och kycklingen som skulle tinas inför middagen. Klurade på huruvida jag skulle ta in datorn eller inte – bestämde mig för att strunta i det. Tanken var att jag bara skulle jobba en kort stund och sen åka hemåt för att laga mat.

Väl inne i ateljén såg jag att bilen stod lite fult parkerad och jag bestämmer mig för att fixa det (detaljjustering är min akilleshäl vid stress). Jag sätte på mig handskarna, tog bilnyckeln och gick ut. Då, just när dörren smäller igen, faller min polett ner. Där i fönstret ligger ALLT och det inkluderar även nycklarna för att komma in. Jag har låst ut mig…

Hjärnan snurrade för fullt och jag var otroligt tacksam över att datorn låg i bilen. Så där i passagerarsätet lovprisade jag högt vårt trådlösa nätverk som räckte ut.  Via chat nådde jag en vän, sökningen på eniro och mail gav mig nummer (vem kan telefonnummer i huvudet numera?) till de som har nyckel till ateljén. Min vän fick i sin tur agera telefonkontakt (mobilen låg ju i handväskan i fönstret) och på den vägen blev jag räddad.

Efter lite mindre bensin, ingen tid för jobb kvar och diverse åskådare (surfa i en bil är hett tydligen) är jag inne i ateljén och kan packa ihop allt igen och åka hem. En pärs – men utan hjälp hade jag aldrig lyckats och kycklingen i fönstret hade fått ben.

Det är wow och det får mig att smälta och bli så där blödig som när fina ögonblick på film gestaltas. För detta är bara några få ögonblick i en rad av många, många fler som är helt underbara. Det är kärlek och f*n vad jag är glad för att jag har er alla! Så bli lite blödiga nu och visa uppskattning till folk runt omkring. De är grymma och de finns där!

Ps. Jo, middagen blev lyckad, maten var god och vinet gjorde mitt huvud tungt dagen efter. Fast bäst var ju så klart sällskapet!

Foto från Lanvin opening i London mars 2009.

Nu har MbN har flyttat in på Facebook. Men en sak är säker – jag ska inte massmaila folk när jag är trött. Då blir det lätt att 1500 personer får en uppmaning att gå med i något men ingen länk att göra det via. Lite som en festinbjudan utan adress (tur att det finns sökmotorer, men klantigt minst sagt…). Du hittar allt här.

Hursomhelst tycker jag att ni ska gå med och bjuda in alla era vänner, så syns vi där och har kul, ok? Hoppas vi syns där snart!