Jag läste denna strip från “This is Stockholm” för länge sen och kom att tänka på den idag när jag cyklade i motvind och håret stod på ända.

Min frisör är underbar. Det är sann kärlek – han känner till mina värsta nojjor och rädslor utan att döma, skratta eller reta mig för dem. Han tar de på allvar och löser de så jag slipper uppleva det som gör mig mindre lycklig. Han får mig att älska frisyrer jag inte vågat tidigare. Han har hållit mig i handen och babblat mer än jag (vilket är rätt ovanligt) så jag varje gång lämnat stället med ett stort fånleende på lätta steg. Han har fått mig att slänga med håret så jag tappar balansen, trivas med kalufsen även dåliga dagar och inte misstycka när orkan blåser ute.

Detta är min kärleksdeklaration till en person som äntligen förstår mig. Jag har hittat den frisör jag vill ha och honom tänker jag behålla!

Nu såg jag att det även kommer ut en film om Vidal Sasson- mannen som gav kvinnorna på 60-talet korta, lättskötta och assymetriska frisyrer. Det är även han som är bakom Nancy Kwans perfekta page.

Filmen har premiär idag på Tribeca Film Festival. Mer om filmen här.

Ps. Har jag sagt att jag är smått kär i pagen som frisyr nu? Den visade sig mycket trevligare än jag trott…

Trevlig helg!

Foto från nytimes.com

Jag sysslar med tyger, trådar, resårer, sidenband och nålar men ändå ser mitt skrivbord ut som en pappersbomb med en kaffekopp inklämd emellan högarna. Jag har femtio färgpennor men skriver bara med en endaste bläckpenna som jag får krupp om jag inte hittar. Jag har häftat mer senaste månader än jag sytt. När blev jag en kontorsråtta?!

Jag har glasögon, numera även uppsatt hår i stram frisyr och bär dataväska regelbundet. Herre j*vlar!

I förrgår bar jag morgonuniformen till ateljén – mörkblå jeans, svarta “Red Wing” kängor, svart kappa, dataväska, handväska i skinn, rutig sjal, skinnhandskar. Under var det inte så mycket roligare med svart t-shirt i siden och grå kofta. Jag flöt ihop med alla andra trötta-på-väg-till-jobbet-människor och blev en del av havet i kollektivtrafiken. Visst är havet toppen, men kombination med min likgiltighet blev för mycket.

Nu börjar våren komma och då verkar jag ha gett upp? Dags att vakna igen! Energi eftersökes akut.

Illustration från Garance Doré.

Idag regnar det ute, så där äckligt lite och likt en blomspruta fylld av kallt vatten i ansiktet. Snön och isen är på väg bort och det är skönt, men regnet vettef*n om jag uppskattar. Jag hade glömt bort detta regnväder som alltid brukar komma denna tid på året.

Hursomhelst som är håret lockigt nu och fortfarande i denna icke-frisyr-form som skulle kunna vara en page.

Så här är jag igen – i spara, klippa eller bara ignorera det som sker på huvudet? Det sistnämnda har jag gjort ett tag nu så jag skulle lika gärna kunna fortsätta…

Sen såg jag denna bild av Nancy Kwan* från 1963 i V Magazines artikel “Muse of the World” och började drömma om den perfekta pagen. Den som kräver mycket jobb, kärlek och tålamod. Titta vad vackert!

Men det är inte jag för jag har varken tid, lust eller energi att lägga på håret. Jag vill snooza till sista sekund, hoppa i badet och sen slänga på mig kläderna samtidigt som jag dricker morgonkaffet för att sen rusa ut.

* “Before Hong Kong–born actress Nancy Kwan came along, when Hollywood needed an Asian actor they would often put eye makeup and bronzer on a white one. For proof, look no further than the very Caucasian Mickey Rooney playing Audrey Hepburn’s downstairs neighbor, Mr. Yunioshi, in Breakfast at Tiffany’s. Kwan’s breakout role as the lead in The World of Suzie Wong was filmed less than two decades after World War II, when anti-Asian sentiment was still high. Even the character seemed taboo for its era: Suzie Wong was a free-spirited Hong Kong prostitute who captivated an artist played by Hollywood’s “Golden Boy” William Holden. The role, heralded by her image as Wong on the cover of a 1960 issue of Life magazine, established Kwan as the first Asian actress in Hollywood. [...]“ (vmagazine.com)

När det är fuktigt ute har jag börjat få vågigt hår – på tiden kan tyckas då min mamma har lockigt hår och jag själv alltid haft spikrakt. När det är varmt och torrt är det dock rakt igen och inte alls kul. Det bara är där, rakt och sorgligt.

Så nu är det dags att klippa mig igen och jag vettef*siken vad jag vill ha.

Pendlar mellan behålla page, låta det växa ut och ha slarvig fläta (hade det två gånger max de åren jag faktiskt hade långt hår, så vem försöker jag lura?!) eller kanske klippa mig kortkort igen.

Men om jag har långt hår blir jag sådär löjligt hårknäpp igen och kommer hata blött hår. Kluven och uttråkad igen med andra ord…  Förslag?

På lördag är det dags hursomhelst.

.

.

Bilderna är från bloggen déModé.

Kläder ska vara enkelt, de ska funka som jag vill och när jag vill. Men sen behandlar jag dem med mycket kärlek så jag ser det som bra balans.

Jag är en klädfascist ur den synvinkeln. Så jag gillade detta så klart. Gärna byxorna som jag skulle vilja ha idag… Tror hon är jag fast tvärtom eller så är jag hon. Vi har i alla fall väldigt liknande smak i frisyr, kläder och hållning. Jag har/är en dubbelgångare och gillar det!

Ha en fin Kristihimmelfärdsdag, själv ska jag sy lite till…

Foto från the Sartorialist.

Åhh jag har verkligen blivit biten av väskdj*vulen! Det är som ett uppslag av idéer som kommer och nyss blev jag så sugen på att rusa till ateljén och göra en kuvertväska. Inspiration är lustigt, det är som en tapp som öppnas och helt plötsligt kommer allt.

Gärna när jag egentligen borde göra annat jobb eller är under deadline eller när jag inte ska bli distraherad. Men f*n vad det kliar i fingrarna nu…

Jag såg denna bild från Sartorialist nyss och gillade hennes frisyr, sen klättrade ögonen ner lite och jag såg hennes väska. Då kom ruset – “jag ska äntligen ta och göra en kuvertväska”. Inte för att jag egentligen föll så mycket för hennes egen, utan den blev den där katalysatorn som satte igång hjärnan.

För jag har ju redan allt material – ett naturfärgat tjockare läder som skulle vara perfekt användning av detta “felköp”. Tryckknappar i vitt, lila skinnstuvar, nitar, mönstrat foder etc.

- Enkel avlång form.
- Nita ihop sidorna (krom eller guld vet jag inte än).
- Tryckknapp som stängning (vitlackerat som skulle vara fint).
- En lila skinncirkel som en detalj under/runt tryckknappen.
- Enkel ficka bak som också nitas fast.
- Foder i något lilamönstrat psykadeliskt kanske.

Ge mig en timme och jag är åter normal – men då med en snygg väska!

Behöver jag nämna att det egentligen är en väldigt dum idé och att jag istället borde fokusera på viktigare saker?! Fast det struntar jag i… och en timme har man alltid att avvara… Så nu smiter jag.

Trevlig valborg!

Updatering: Ok, det tog snarare två och en halv timma men snygg blev den och jag är väldigt nöjd! Bild kommer sen.