Made by Noemi - blogg

Jag vet inte vad jag ska skriva om. Så jag skriver om jobb.

Idag började alla saker snurra runt och det blev helt plötsligt en oändligt lång lista i huvudet. På saker som jag måste göra, på saker jag borde göra, på saker som vore bra om jag gjorde och på saker som kan vara bra att hålla koll på så jag kan göra dem sen när det är dags.

En av dessa saker är nya tvättrådslappar. De ska vara mjuka, de ska innehålla lite information samt givetvis tvättråd. Jag måste dessutom göra nya hyfsat snart så de gamla inte tar slut innan de nya hunnit levereras.

Så nu till ett a.k.a. fyra ställningstaganden;

1) Dessa lappar ska sitta närmast kroppen och måste därför vara sköna och mjuka. Bomull är därför givet.
2) Det ska vara liten text och lagom format så det inte blir för stor lapp. Därför blir bomull skeptiskt eftersom det inte går att få så liten text då. Plus att bomullslappar korvar ihop sig i tvätt och inte ser fina ut.
3) Priset är viktigt. Varje lapp ska inte kosta mer är X kronor. Då blir det mer lapp än plagg kvar till slut.
4) Texten ska vara på engelska och vara så neutral som möjligt för att kunna passa så många plagg som möjligt. Hur ska då de andra varianterna lösas? Matchning?

Alla små saker har tio tusen andra små saker bakom sig och bakom dessa triljoner tusen saker finns alltid en liten knorr.

Jag blir så trött på denna knorr upphöjt till femtio just nu! När slutade livet vara förprogrammerat och på räls?

Just nu står en stor kopp kaffe här framför och doftar gott. Jag har mycket jobb framför mig idag - en leverans måste iväg idag till en butik i Bologna, Italien.

Arbetsbordet ser ut som ett berg av saker. När det är mycket jobb, blir arbetsytan ständigt omförhandlad och till slut ser man inte bordets yta alls. Då skyfflar jag undan allt till en hög och fortsätter lite till.

Men nu ska det klippas massor och då är det dags att städa. Det är alltid en kick att återse bordet under en rejäl städceremoni. Varje gång samma sak. Först viks alla tyger och småstuvbitar slängs. Därefter blir alla mönster sorterade i mindre högar. Därefter plockas alla nålar ihop och jag undrar hur många jag faktiskt har eftersom det är så många! Slutligen plockas allt bort på sin plats och bordet skuras vitt igen.

Nu kan ett nytt projekt påbörjas. En befrielse av ordning och reda.

Ps. detta bord skulle jag dock gärna vilja ha nu när det drar ihop sig för bokföring. Drömmen är ett litet skrivbord som bara är snyggt och rent jämt. Ett bord som accessoar med andra ord.

Jag blev precis klar med en underbar bh. Den är i halvblankt tunnt vinrött tyg som är semitransparent. Enkelt snitt och breda, blanka svarta axelband. Den är perfekt.

Jag går vanligtvis igenom fyra olika stadier av känslosvall när jag jobbar. Samma procedur varje gång jag jobbar med ny kollektion.

1. “Det ska bli kul!” - jag har massa idéer i huvudet som äntligen ska ut. En längtan bubblar igång.

2. “Detta var inte så kul.” - idéerna fastnar och det blir inte som jag tänkt mig. Alla praktiska aspekter kommer in i huvudet t.ex.att hitta tyger som ska vara hållbara, sköna, snygga och lättjobbade. Detaljer ska vara snabba att tillverka och återskapa.

3. “Jag vill inte mer nu.” - allt är motigt och det blir bara fult, jag vill lägga ner allt och försvinna. Längtan är borta och kvar är ångest och stress.

4. “F*n, jag är bäst!” - jag har bitit ihop och trots allt färdigställt det jag bestämt, allt är perfekt och jag är överlycklig. Alla bitar faller på plats och jag har överlevt.Resultatet är framför mig och skiner.

Dessa steg är jobbiga att gå igenom men känslan på slutet är ovärderlig. Det gör allt slit värt mödan och resultatet brukar överträffa det jag föreställt mig. Jag blir tillfredställd.

Jag är bäst! Säg det inte till någon, då kanske jag blir sämre… Fast å andra sidan om jag inte älskar mig själv, kommer inte andra heller göra det.

Så jag kör min segerdans nu.

När det mesta är klart och jag har sammanställt i huvudet, planerat tankegångar och börjat sy klart. Då havererat det. F*N!

Självklart är det sluttampen med A/W 2008-09 kollektionen som jag svär över. För jag visste det så väl själv. Brokader är vackra men svåra att jobba med. Tyvärr.

Jag är en envis person. Det är inget nytt, jag har varit det i tjugoåtta år. Tyvärr vet jag också för väl att om jag hade struntat i att försöka, så hade brokaden blivit gudomligt vacker, underbart lyxig och helt fantastiskt perfekt.

För det jag inte använder, det fastnar i minnet och driver mig till vansinne. Därför testar jag och ser att det inte går.

Då har jag stillat min nyfikenhet, envishet och jag har lärt mig på vilket sätt det inte går. Nackdelen är dock att jag lagt ner mycket tid, möda och arbete på att lära mig denna extremt onödiga kunskap. Men kanske vet jag det till när TP Mode lanseras. I framtidens framtid.

Kunskap är viktigare än att ha en underbar brokad i kollektionen.

Nu vet jag det - igen.

I dag är jag inte riktigt mig själv. Tror jag i alla fall.

Jag är trött, seg, inte sugen på att jobba alls, uttråkad och allmänt apatisk. Till dess att jag klurat ut vad det är får saker vara på paus.

Vanligtvis när en allmän blasékänsla kryper över mig kan jag härleda den och göra bot, men idag? Jag har inte jobbat för mycket, snarare för lite. Kanske är jag bara stressad? Passiv agressiv med klump i magen.

Det hela inträffade igår kväll. På väg från en tyggrossist fick jag en glåmig blick och tappade all lust till allt. Ett fel personkemimöte kan förstöra mycket. Lite för mycket. Jag blev bara less. För många knasbollar, för många otrevliga attityder, för många barnrumpor med fula trosor som skaver.

Så jag tror det är det som startade allt. För jag är inte heller på vippen att bli sjuk eller sur på vädret.

Hursomhelst äter jag kanelbullar tills jag vet mer.

Jag har precis klippt klart alla delar och lagt upp allt i fina små högar. Jag tycker väldigt mycket om högar. De visar tydligt hur mycket som är gjort, vad som återstår och sen ser det så snyggt ut!

Idag har jag väldigt mycket att sy, men det ska nog gå. Det brukar det göra till slut.

Anledningen till att jag först startade mitt märke var att jag älskar att sy. Jag tycker inte om att rita, det är för abstrakt och det finns för mycket att välja mellan så jag blir bara låst. Sen är jag inte bra på att rita heller. “Tycka om” och “bli bra” hör ihop väldigt mycket.

Jag halkade först in på underkläder när jag jobbade heltid på ett riktigt 9-5 jobb. Efter en liten kvällskurs var jag fast! Det är den perfekta nischen för mig. Det går snabbt att se ett resultat, jag kan variera i oändlighet och det är skitkul!

Det har varit lite upp och ner med lusten, för även det roligaste kan bli supertråkigt om man måste göra det. Så jag har lärt mig små knep att locka fram lusten när den gömmer sig som mest. Det senaste knepet är att snickra ihop olika förbättringar. Som den perfekta förvaringen - där det finns total översikt på alla tyger, ordning för alla lösa saker och inte minst en fröjd för ögat. Jag blir glad varje gång jag ser den.

Tyvärr har jag upptäckt att det också kan vara för fängslande - numera måste jag slita mig från den då och då för att inte fastna framför.