På sistonde har jag fastnat för typsnitt. Det började med att jag skulle hjälpa en vän att göra en enkel textlogotyp och nu ser jag dem överallt.
För många år sen umgicks jag väldigt mycket med en person som då var typsnittsbesatt och i den vevan tror jag det såddes ett frö i mig som nu har aktiverats. Det är något med typsnitt som startar en hel tankebana i mig – en bokstav ger en hel kedja av associationer som spinner iväg till en historia. Antar jag är lättroad för de blir lätt absurda men fina.
Hittade denna bild och gillar verkligen typsnittet. Det är “40-tal, filmstjärna, samlarbild” över det som är enkelt men krusidulligt fint. Tyvärr vet jag inte vad det heter trots att jag försökt bläddra igenom massvis med olika typsnitt i timmar. Inte det mest effektiva sättet att spendera tiden på men jag vill gärna veta. Vet kanske du?
I helgen var jag förbi en loppmarknad utanför stan här i Stockholm och köpte lite smått och gott.
Öppen grusplan, damm och en sol som inte var nådig. Efter att ha stått vid ett rödljus och känt hur solen brände hål på huden var jag inte helt sval för att strosa länge. Så det blev en värmechock och snabba köp. Men nöjd blev jag; ett par grå mockastövlar (perfekta till sensommaren), en leopardmönstrad mönstrad kjol med hög midja (ska klippa av den till kort längd), ett par stora långa silverörhängen (synd bara att jag inte har den väldigt långa halsen de kräver).
Precis när jag var på väg tillbaka såg jag Dionne Warwick ligga i solen bredvid en ful annan LP och jag hade inte hjärta att lämna henne där. Så det blev ett köp fast jag inte lyssnat på mina skivor på ett bra tag nu. Det är svårt att motstå en gammal materiell kärlek som aldrig rostar…
Ps. Jag köpte även ett gammalt superslitet och snett Stringbord innan på en annan loppmarknad. Mitt nya mentala projekt att slipa och måla på.
Jag är lite kär i Wordpress- så finurligt smart och enkelt att jag blir salig. Hjärtat slår idag ett extra slag för WPML plugin som gör det möjligt att skriva inlägg på flera språk men även översätta tidigare inlägg.
Så snart kommer även icke-svensktalande kunna följa (försök 2 eftersom förra dog av lathet). Små steg framåt kan skapa stordåd!
Jag läste denna strip från “This is Stockholm” för länge sen och kom att tänka på den idag när jag cyklade i motvind och håret stod på ända.
Min frisör är underbar. Det är sann kärlek – han känner till mina värsta nojjor och rädslor utan att döma, skratta eller reta mig för dem. Han tar de på allvar och löser de så jag slipper uppleva det som gör mig mindre lycklig. Han får mig att älska frisyrer jag inte vågat tidigare. Han har hållit mig i handen och babblat mer än jag (vilket är rätt ovanligt) så jag varje gång lämnat stället med ett stort fånleende på lätta steg. Han har fått mig att slänga med håret så jag tappar balansen, trivas med kalufsen även dåliga dagar och inte misstycka när orkan blåser ute.
Detta är min kärleksdeklaration till en person som äntligen förstår mig. Jag har hittat den frisör jag vill ha och honom tänker jag behålla!
Om du älskar Art Deco, fascineras av vackert foto och önskar att du oftare hade tid att drömma dig bort måste du se “Chanel Coco & Igor Stravinsky”. Inte minst för musiken som jag är svag för.
“1913 gjorde kompositören Igor Stravinskijs Våroffer stor skandal vid premiären i Paris. På plats i publiken fanns modeskaparen Coco Chanel och några år senare inledde hon och Stravinskij en kärlekshistoria och om detta har den nederländske regissören Jan Kounen gjort filmen Coco Chanel och Igor Stravinskij.” [...] [Måns Hirschfeld för P1
Jag har velat se den länge och nu när jag har det var den allt jag önskade och mer. Filmen är underbart vacker men den lämnade mig samtidigt glad över att mitt liv kanske trots allt är mindre komplicerat eller omständigt än det på film. Mads ryska var onekligen “gullig” och fin även fast jag inte kunde låta bli att dra på mungiporna ibland, men med tanke på hur oambitiöst ryskan vanligtvis hanteras i filmer var jag imponerad.
Filmen, som så många gånger tidigare, förstärkte ytterligare mitt latenta sug efter att få måla svarta golv och rutor/ränder på väggarna. Grafiskt och elegant med en touch av siden.
Skrev för någon dag sen om längtan till loppmarknader och sommaren och kom i morse osökt in på att min gamla beigea t-shirt faktiskt åter blivit en favorit. En sunkig sliten sak som jag köpte för snart tio år sen på en marknad i Italien.
Jag tror det var där kanske min fascination för opretentiösa underkläder började.
Det fanns varje vecka en stor marknad som sålde kläder och prylar. Den låg en bit bort och jag kom sällan dit då jag jobbade dessa tider. Men några gånger kom jag iväg och det var ett hav av kitsch, märkeskopior, vintagelager, secondhandlager och laster av kläder som jag inte vet hur länge de varit utomhus innan de skulle säljas (tänk mögel, fuktigt och äckligt). Nackdelen var att det var bland dessa högar som de vackraste kapporna vanligtvis gick att hitta. Billig kemtvätt, inte så kinkig magen och en beslutsamhet värre än en gris var alla egenskaper som vaknade i mig då och ibland var det värt det, men mest var det skumt.
Utöver dessa kläder fanns det stånd med enkla underkläder i trikå. Vintage och nyproducerade. Där stod alla äldre damer och herrar och köpte ribbad tunn ull för vintern och hålmönstrad bomull för sommaren. Klassiska plagg som knappt kostade något men som var sköna och vackra i sin enkelhet. Där föddes även min kärlek för knästrumpor.
Hursomhelst hittade jag där denna t-shirt som jag nämnde. I ett husvagnsstånd där allt var hudfärgat och benvitt. Enkel v-ringad i en tunn trikå. Visserligen blev den skev redan efter första tvätten men bomullen var så mjuk och skön att det inte spelar ingen roll. Inte heller gjorde det något att ringningen sprack en stressig morgon. Sen hände något och kärleken föll i glömska.
Men så kom den fram igen i vintras och vi klickade återigen. Nu är den min sunkiga, fina och trogna älskling igen. Du är allt fin du beigea trasa!
“Du må skratta, fnissa lite generat och ge små gliringar. Du kommer dra lite i plaggen, utbrista är “Men detta är ju trosor” och bli lite förvirrad. Du kan ge mig en blick som suckar och berättar att detta kommer killar aldrig bära. Du får även varje gång säga att det är spets och jag kommer varje gång att rätta dig med att säga att det inte är spets utan uddresåren som du tittar på. Du kommer svara att det ser ut som spets och jag kommer låta dig hållas.
Men hur mycket du än tittar på mig frågande, skämtar om bandyträningen och manlig osäkerhet, kommer jag fortsätta göra kalsonger i vackra material med detaljer som vrider om ditt huvud. Jag kommer köra mitt lilla kalsongmanifest för jag blir glad av det. Jag är en spetsegoist och till dess att du inser det får du drömma om en tråkig vardag men Made by Noemi tänker inte bidra till den.
Och en dag kommer jag hitta en vacker man som klär sig i spets och honom kommer jag gifta mig med. Vi kommer skaffa många barn och leva lyckliga i alla våra dagar fyllda av spets- och uddresårskantade underkläder. Till dess är jag lycklig i min egen värld.”
Made by Noemi’s herrkollektioner hittar du på www.madebynoemi.com - gå in i webshopen för att se plaggen.
Ha en underbar helg!
*baserat på alla samtal jag haft och kommer ha, där ingen är utpekad men många deltagit.
Denna man fascinerar mig. Det är något där som inte syns, inte märks men finns och jag blir nyfiken på det. Eller kanske mer bara fastnar med blicken och stirrar.
Jag har alltid många olika flikar öppna i webbläsaren på sidor jag vill titta mer på, artiklar som jag borde läsa, designers som jag inte känner och bloggar som är fina. En av dessa flikar är “A Blog Curated By Riccardo Tisci”. Jag har läst den sen länge men ändå stänger jag inte den.
Riccardo Tiscis kollektioner för Givenchy är mörka, morbida och otroligt vackra oavsett om de är i svart, vitt eller färg. Numera kanske uttjatade men inte för mig, de växer snarare för varje gång jag ser dem och nya detaljer dyker upp. Läste en intervju med honom för länge sen och blev fast. Han jobbar, jobbar och jobbar lite till. Kärleken till jobbet är skrämmande och på bekostnad av annat men han fick det att verka så underbart att det enbart blev en självklar njutning. Enkelt och rakt utan omskrivningar.
Tidningen“A Magazine“ kommer ut 2ggr/år och varje nummer har en ny curator från modevärlden (bla. Maison Martin Margiela, Yohji Yamamoto, Haider Ackermann, Veronique Branquinho, Proenza Schouler mfl.). Kika på de andra också för de är klart intressanta och vips har jag själv fastnat i datorn fast jag bara skulle ge ett tips för att kunna stänga ner en flik…
Nu ligger kortfilmen nr. 8 av “The weeks of Dasha”ute där MbN är med! Jag såg den igår på förhandsvisningen och måste säga att den är grym med vackra färger, fin stämning och musik av Azin Ashourvan.
Den kommer inom kort också att läggas på hemsidan och till dess kan ni se den här. Där ligger även de andra sju avsnitten uppe.
Blev nyligen tipsad om filmen “Hiroshima mon Amour”(1959) som jag blev nyfiken på för den verkar fin inte minst för denna motivering:
“Att glömma är nästan det enda sättet att minnas saker som innehåller för mycket smärta för att blott återupplivas som en festlig bild för den inre blicken.”
Mycket av det jag jobbar med kommer till i möten med människor och händelser. Det är omöjligt att dra en linje till var det ena börjar och det andra slutar. Ett ständigt ackumulerande som i slutändan förhoppningsvis leder till en konkret kollektion.
Fina och dåliga saker påverkar och adderas till minnesbanken. Det är just det jag älskar med att jobba kreativt för allt kan användas, vridas, omtolkas och det är där är jag nu i kollektionsarbetet – någonstans i skärningspunkten mellan fröjd och ångest.
Så kanske är jag en kreativ hamster som njuter i hjulet trots allt eftersom jag fortfarande springer i det?
Vissa texter är finare än andra och denna fick mig att le för det är ren kärlek.
[...] IT’S 9 FREAKING AM AND ANNA DELLO RUSSO IS WEARING A ONE SHOULDERED LANVIN FROCK. THE FASHION GODS ARE SMILING AT ME. I AM ON HER LIKE A HYENA. OES SHE NOTICE ME DOCUMENTING HER EVERY STEP? [...]
[...] ANNA PAUSES AND SAYS, “YOU ARE TOMMY?” I REPLY SHYLY, “YES…” ANNA SMILES AND SAYS, “GOOOD WORK!” THEY WALK AWAY AND I AM LEFT IN SHOCK WITH MY JAW DROPPED DOWN TO THE COBBLESTONE.
[...] SEVERAL BLACK LUXURY SEDANS DRIVE BY BUT THEN ONE STOPS ABRUPTLY IN FRONT OF US THE AND THE BACK SEAT WINDOW ROLLS DOWN. ANNA WEARING SUNGLASSES POPS HER HEAD OUT AND WAVES, “CIAO TOMM!!!” I FEEL NOTHING BUT WARM AND TINGLY AT THIS POINT :)
Alla har vi små nördiga ögonblick som får oss att bli töntiga tre-åringar med tindrande ögon och stort bankande hjärta.
F*n vad jag älskar nördar!
Klicka på bilden för att läsa hela texten på JakandJil.com
Lite semester är bättre än ingen alls, men jag skulle gärna velat ha flera dagar att inte göra någonting på. Eller snarare göra mer av;
- sitta på brygga vid havet och dagdrömma - skratta tills tårarna nästan kommer – gå långa promenader och titta på hus - stå under paraply längst en husvägg och vänta ut ösregn - läsa tidningar i sängen – åka på dagsutflykt – fundera över nyckelpigornas antal – läsa en bok på fik ensam och smyglyssna på andras samtal – glömma bort väckarklockans existens - äta god mat – dricka iskall rosé – ligga i park på filt och blunda i solen - springa på utställning och titta på videokonst – träffa nya människor över middag – sola benen i sidenklänning och scarf över en bok – gå vilse och hitta nya saker - fascineras av dialektala ord och 50-tals retorik – smutta sanbitter och se film – gå på bibliotek och bli snurrig av alla modetidningar – drömma om stora våningar med knarrande golv – äta frukost till lunch - gå upp och kunna ångra det för att återvända till sängen – inte sätta på datorn annat än för Spotify – vara bekymmersfri i fint sällskap - se musikdokumentär på storduk när det regnar ute
Nu kommer verkligheten tillbaka över mig. Den är inte så tokig egentligen och det är mycket kul som kommer hända framöver, men jag kan inte låta bli att längta tillbaka…
…well I do. I really do love you Vacation. No matter if you’re short, long, rainy, witty, warm or lazy. You’re just wonderfully lovely and I’m in love.
Hubbabubbarosa t-shirt, vit kort kjol, plommonfärgade ballerinor, nya solglasögon, värme och vit liten bil. Öppna bilrutor, motorväg, musik på högsta volym och vita husvagnar med lila fartränder på vägarna.
Det är sommar och charterkänslan är maximal. Snart kommer parken intill att explodera i ringdans och togaparty känns det som. Men jag älskar denna surrealista sommarstämning.
Vad gör det att jag har lägre jobbmoral än en igelkott när man cyklar hem fyra på morgonen fast jag lovat mig själv att börja jobba tidigt idag? Så idag blir det till att jobba sent, sent. Men det är det värt när starten är fin på dagen. Det är underbart (synd bara att man är vuxen och måste ta ansvar också…).
Celines nya chefdesigner är Phoebe Philo och nu får man se hennes kollektion för Resort 2010. Enkel, klassisk och investerarvärd med vackra plagg jag gärna vill ha!
Siden, lätt bris, varmt och skitsnyggt. Börjar bli en liten besatthet av material. Jag har även börjat gilla den färg jag avskydde mest förut – nämligen mesig aprikos. Finast i siden när man är solbränd (en liten detalj jag saknar).
“After my break, and with Celine in various different hands these last years, it felt better for me to work on an idea of a wardrobe than too much on trends. October will be for that. The collection is about interchangeable investment pieces. I worked hard to create things that will stand the test of time.”
/Phoebe Philo
Lågkonjunkur kanske delvis är anledningen, men jag gillar skarpt tanken med långa relationer till kläder som får en att längta varje säsong (jag drömmer fortfarande över den perfekta dressade camelfärgade kappan, en dröm som föddes för snart tio år sen när jag bodde i Italien). Nu vill jag att regnet ska sluta ösa ner så jag kan ta fram mina fina skor och ha bara ben. Snart hoppas jag det blir möjligt!
Jobb, ösregn och gamla låttexter är dagens schema. Det finns något i klassika soultexter som är härligt att lyssna till, spetsa öronen och in kommer självklar och hjärtskärande visdom;
What do you get when you fall in love?
A guy with a pin to burst your bubble
That’s what you get for all your trouble.
I’ll never fall in love again.
I’ll never fall in love again.
What do you get when you kiss a guy?
You get enough germs to catch pneumonia.
After you do, he’ll never phone you.
I’ll never fall in love again.
I’ll never fall in love again. [...]
So, for at least, until tomorrow
I’ll never fall in love again
Oh, I’ll never fall in love again…
Låttexten av Burt Bacharach framförd av Dionne Warwick med maxad smärta och j*vla anamma. 60-tal i ett vackert nötskal. Vackert, naivt och lagom långsiktigt. Lite som jag känner mig idag fast utan förkylningsrisken. Men imorgon är en annan dag och helg. Trevlig helg!
Jag ser vekligen fram emot imorgon då ska jag på bröllop!
Det är en fin vän som ska gifta sig med sin älskling och bägge är verkligen personer som jag tycker om. Så det kommer bli ett bröllop med vänner och för vänner. Jag hoppas på sol och varmt väder imorgon. Dels för att deras dag ska bli maximalt vacker, men även för jag vill kunna åka min Kicki med nedvevade rutor och ha solglasögonen på i min karamellrosa sidenklänning på väg till kyrkan på Drottningholm. Inte minst för att det är helt enkelt inte är detsamma att sjunga i bilenmed medpassagerare när det är fult väder ute.
Skorna har jag nog valt, kappan också, väskan beror på om skorna inte ändras i sista sekund. Nu återstår det bara att hitta något att klä in mina osolade ben i…
Lars von Trier gör vackra filmer som ger min ångest, kramp i magen och hugg i hjärtat samtidigt som de fascinerar mig. Jag är kluven och håller mig borta för det mesta för även fast flera av dem (Breaking the Waves, Dogville m.fl.) är grymt bra så klarar jag inte riktigt av dem.
Säga vad man vill om regissören, men jag älskar hans nonchalanta sätt att bemöta kritik. Han gränsar mellan otroligt otrevlig till självklart enkel och han gör det så att det blir absurt komiskt – på motpartens bekostnad.
Så det är nog inte en slump att Gunnar Rehlin (TT Spektra) kallar honom för “en av Cannesfestivalens hustomtar”.
Notisen i SvD fick iaf mig att skratta;
För första gången under årets Cannesfestival var stämningen elektrisk i presskonferenslokalen och von Trier utsattes för en skur av kritiska frågor, främst från en engelsk journalist: “Förklara och rättfärdiga hur du kunde göra en sådan film!”
- Jag måste inte rättfärdiga någonting.
TT Spektra: Jo. Du har en tävlingsfilm i Cannes. Var snäll att svara!
- Jag kan inte.
TT Spektra: Varför?
- Jag gör filmer för att jag gillar det.
TT Spektra: Du GILLAR det?
- Ja. Det är en konstig fråga. Som jag ser det är ni mina gäster, inte tvärtom.
…
(Och lite senare fäller slutliga kommentaren som summerar ganska tydligt allt;)
- Jag har inget val när jag gör mina filmer. Det ligger i Guds hand. Och jag är världens bäste regissör, men jag är inte säker på att han är världens bästa Gud.
Jag hittade nyligen denna bild på Tabitha Simmons(stylist och bla. gästredaktör för Vogue US) och fastnade för hennes skor. Helt underbart fina tycker jag!
Färgen, materialet och formen känns så delikat. Den puder-aprikos-beiga-aktiga färgen blir maximalt opraktiskt och just därför så otroligt lyxigt. Lite som små sockerkarameller.
Jag må älska funktion till döds ibland men dubbelmoralen är ändå härligast när det gäller skor…
Det finns inte något som slår känslan avdet perfekta hantverket i ett par skor. Synd bara att skobudgeten inte är tio gånger större.
Nu är det definitivt dags för slaskfria gator så jag kan ha fina skor att trippa fram i. Så töa bort nu sega snö så gatorna kan sopas rena. Bums!
Skorna kommer från Tabitha Simmons egna skolinje hon släppte nyligen och bilden är från releasefesten. Bilden är från Style.com
På sistonde har jag fastnat för typsnitt. Det började med att jag skulle hjälpa en vän att göra en enkel textlogotyp och nu ser jag dem överallt.
I helgen var jag förbi en 
Jag är lite 
Skrev för någon dag sen om längtan till loppmarknader och sommaren och kom i morse osökt in på att 
Ett litet inre samtal
Hubbabubbarosa t-shirt, vit kort kjol, plommonfärgade ballerinor, nya solglasögon, värme och 
Jag ser vekligen fram emot imorgon då ska jag på 
Svenska
