Jag nämnde förut att min kärlek till grått kanske hade ett frö i Stella McCartney och ikväll när jag letade runt efter något att se på Svt Play hittade jag denna dokumentär. Den visades på tv bara för någon dag sen men som jag helt missat (igen):

“Del 2 av 6. Några av världens mest kända och populära människor träffas för att samtala med varandra om sina liv, arbeten och vad som inspirerar dem. Det blir spännande möten med spännande människor! Designern Stella McCartney möter popkonstnären Ed Ruscha i kvällens program.”

Så om ni likt jag missat den kan ni se den här. God natt!

De sista dagarna har mina pauser bestått i att surfa runt och hamna på udda sidor. Som detta portfolie av Emily Valentine från Australien.

“Feathers are my paint. Over the last ten years I have developed my own technique and style using feathers from road kill, cat kill and dead pets.”

“In my work I wish to discuss how attitudes to wearing animals and birds parts have changed. Is this just because of fashion, or has society become more caring of animals? I wish to stimulate the viewer with the uncomfortable nature of the feather, to question our callousness treatment of animals and birds, and ask how we sub-consciously classify animals – pet or pest, valued or worthless, beautiful or plain and why.”

/Emily Valentine

Jag tycker det är ganska intressant, speciellt när pälsfrågan alltid kommer upp på tapeten – från “förkastligt” till “trendigt igen” gång på gång med olika argument och debatter fram och tillbaka.

Tipset om sidan fick jag på bloggen Bumbumbum.me som jag för övrigt varmt kan rekommendera!

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _

(more…)

Läste DN igår och kom över artiklen om den norska författaren Frode Grytten. Han är aktuell med sin novellsamling “Rum vid havet, rum vid staden” där han utgått från tio målningar av Edward Hopper om människor som befinner sig i vägskäl i sina liv.

Jag blev lite nyfiken och läste vidare;

“Grytten är långt ifrån ensam om att inspireras av Edward Hopper, befinner sig snarare i gott sällskap. Otaliga är de konstnärer, fotografer, regissörer och musiker som har influerats av hans målningar: ljuset, landskapet, arkitekturen, den psykologiska realismen.”

Den psykologiska realismen är den jag föll främst för första gången. Kanske har jag byggt på denna känsla och också skapat vägskälen nu? Det var just trots allt över 12år sen jag blev förtjust i hans tavlor…

Hursomhelst så jag antar att jag är i gott mainstreamt sällskap av kreatörer. Inte illa.

Källa och bild från dn.se

Glömde ju berätta om utställningen jag ska vara med på nu i maj - den jag svettas inför nu. Eller inte riktigt än för jag har ju tom 8 maj på mig och det är ju lååångt dit. Tidsoptimism är min överlevnadstaktik. Kortsiktig, jobbig och idiotisk men min älskling som jag håller kär.

Det är Stockholm style exhibition på Tapie Yodex 2009 med temat “Finding Never Never land”. En utställning av visa och belysa svenska designers/illustratörer/filmskapare etc. i Taiwan och Kina för en god sak. Deltagande är Nangilima Photography, Bea Szenfeld, Daniel&Pablo, Henning Trollbäck m.fl. Jag blev tillfrågad för en kort tid sen om jag kanske ville vara med och om jag skulle hinna och svarade “Ja, hemskt gärna! Jag hinner alltid. Tid är en illusion ju…”

Så nu ska jag vara med två unika plagg som ska hänga där likt tavlor. Frågan är bara vad det kommer bli och hur detta slutar. Men det kommer gå och det kommer blir bra. Jag ska bara börja nu.

Mer information om projektet finns här.

Foto av Nangilima Photography.

Idag ska jag försöka ägna mig åt att knyta ihop alla tusen lösa projekttrådar. Målet är att avsluta orderar som ligger i kö så det blir mycket hoppandes mellan svart tråd, benvit tråd och vit tråd.

Vanligtvis försöker jag köra så samlat som möjligt för att vara effektiv men då går också saker långsammare eftersom vi då pratar om 30 plagg på en gång. Knepet att känna framsteg är att skapa fina högar som prydligt symboliserar dagens arbete när det är dags att gå hemåt.

Men idag ska jag vara djärv och hoppa för att bli klar med saker som är akut – min kära vän kallade det “att släcka bränder”. Så jag måste säga att numera nästan är en certifierad sömnadsbrandkvinna…

Hursomhelst är det fredag idag och ikväll ska jag iväg på vernissage. Det är Christian Salderts första soloutställning som visas på Galleri Kleerup;

“Med utgångspunkt i dadaismens kollagekonst, och med uttryck hämtade från art nouveau, presenterar Christian Saldert (f. 1977) ett stort antal nya verk. Det som till en början liknar ett myller av motiv, utan någon synbar inbördes relation, vävs snart samman i ett drömlandskap, framsprunget ur Wagners storslagna epos och bröderna Grimms sagovärld. I ett slags alternativ kulturhistoria möter vi lysande celebriteter, som Judy Garland, men även mer obekanta figurer, som Aimée och systrarna Papin, som under 1900-talet fascinerat såväl som äcklat allmänheten. Mot postmodernismens mantra om de stora berättelsernas död skapar Saldert ett berusande och allomfattande narrativ som, likt en tabloid, sveper in och manipulerar en brokig samling berättelser, i vilka den obscena undersidan är ständigt närvarande.”

Jag är nyfiken hur detta kommer se ut. Ha en fin fredag och nu är det väl Halloween också (för det är idag va?)!

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _

(more…)

Jag fick nyligen nyhetsbrevet från Moderna Museet, så nu är min söndag bokad!

“Sol, surf och smog
– tre ord som alla kastar ett förklarande ljus över den explosionsartade utveckling som konsten i Los Angeles upplevde under några intensiva år med början i slutet av 50-talet.”

Jag måste jobba på söndag men på något sätt ska det gå. För tid är en illusion har jag bestämt mig för och då går allt till slut. Det måste gå.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _

(more…)

Nu är jag tillbaka från fem dagar av långa promenader, shopping, mindre gott kaffe och allmän avkoppling i jobbsyfte.

Jag har varit i Bryssel och bara varit. Det har varit skönt men samtidigt nyttigt inför en återigen fullspäckad jobbperiod. Det tar aldrig slut men nu känns det roligt och förväntansfullt på helt annat sätt.

Jag har sett fina och roliga saker. Jag har shoppat skor, spanat in gamla flamländska mästare, varit en sväng i Antwerpen och vandrat i Modemuseum. Jag har även fotat och fotat. Utan att gå igenom vad som fastnat.

Misstänker att det blivit många halvsuddiga hus och inte minst en hel Margiela utställning. Berättar mer sen!

Hursomhelst är jag tillbaka och jag hoppas ni saknat mig. Iaf lite. Om inte säg det. Då blir mitt ego glatt.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _

(more…)

En blog jag upptäckt på sistone är Unique Lapin.

Det är foto, konst och lite allt däremellan som skrivs av “I’m a curious person that loves to be inspired, enjoys experience and creates constantly”.

Där hittade jag dessa coola bilder av Hiraki Sawa “Dwelling” från 2002.

En rörelse som är stilla och proportionleken sätter mitt trötta huvud i tankeverksamhet.

Så jag föll för dem pladask.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _

(more…)

Läste för en tid sen att gatukonstnären Banksy (Storbritannien) sanna identitet kan vara avslöjad.

Han är antagligen den mest kände och uppseende- väckande av alla.

Hoppas det inte stämmer!

Hoppas att hans identitet och dess eventuella av- slöjande inte kommer få honom att sluta.

Vore för trist och sorg- ligt.

För alla.

Ps.
kika in Akays sida om du inte redan gjort det! Han är Stock- holms stora gatukonstnär.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _

(more…)

London lockar. Nu av ytterligare en anledning - Viktor & Rolf utställning på Barbican Art Gallery.En retroperspektiv utställning från 1992 till idag. Duon har återskapat alla sina signumplagg från den tiden på dockor.

En sammanställning och hyllning av deras hittills 15 år* som modeskapare och konstnärer. Detta är första gången Viktor&Rolf visas i Storbritanien enskilt. Utställningen pågår tom den 21:a september.

Åhh vad jag skulle vilja åka till London nu!

Så mycket jag vill och så lite tid jämt. Jag är less på det nu…

* Viktor & Rolf har nyligen sålt merparten av sitt företag till Renzo Rosso, ägaren till Diesel och hans bolag Only the Brave (OTB). De säger själva att deras nya partner har förståelsen och makten att ta företaget mot kommande framgångar. (Källa IHT.com)

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _

(more…)

…men är kul ändå.

Det finns kreativa människor som är fascinerande just därför de sträcker sig över många olika fält. Ett uttryck eller signum som binder ihop allt trots att föremålen är vitt skilda. En sådan person är Geoff McFetridge.

Grafisk designer, animerare, filmskapare och allt där emellan i visuell konst. Främst känd är han nog för öppnings- sekvenserna för indie-Holly- wood- filmer såsom “Adaptation” och “The Virgin Suicides”.

Kuben eller snarare tärningen ovan är skum, men väldigt fin tycker jag. Illustrationerna är en blandning av fornnordiska monster och urbana monster (bilarna).

Hur? Vad? Varför? är oväsentligt. Den är bara fin och det räcker för mig.

Synd bara att den inte är större för jag skulle gärna vilja ha en sådan kub hemma som litet avlastningsbord för min tekopp på kvällen.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _

(more…)

Idag är det fotoutställning – Planket 2008.

En endagsutställning som 1982 skapades av en grupp fotografer. Efter några års paus återupptogs den 2007.

Tanken och resultatet bakom ut- ställningen är ett kedjebrev genom fotovärlden;

“Planket är en unik fotoutställning med gamla anor, som efter några års sömn tog fart igen 2007. Vi i årets arbetsgrupp har valt en ny urvalsprocess för årets Planket. Vi har valt att bjuda in Martina Hoogland Ivanow till Planket 2008, Martina har i sin tur bjudit in en fotograf som i sin tur bjudit in en osv. På Planket visas resultatet av detta kedjebrev genom fotovärlden. Fotograferna har med egna ord motiverat sina val och dessa motiveringar blir en del av utställningen.”
.
.

När?
Klockan 12-17

Var?
Lilla Mejtens Gränd vid Vitabergsparken i Stockholm.

Ett litet tips!

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _

(more…)

Det finns en konstnär som alltid fascinerat mig och det är amerikanska Edward Hopper (1882 – 1967). Härifrån har jag hämtar inspirationen för nya kollektionen.

Bestämd och vuxen med milda toner i “skuggfärger” ur Hoppers tavlor. Ljusgrå, plommon/aubergine, kall blågrå med inslag av turkos samt mörkgrön. Det kommer vara en kollektion med vintagekänsla i form av detaljer såsom plisseringar, men i “moderna tyger”.

Alla material är inte helt spikade och än kan mycket gå emot, fast en liten tjuvtitt har ni nu fått av nästa vår och sommar…

Oavsett hur mörka eller nedstämda Edward Hoppers motiv stundtals kan vara så innehåller de alltid skarpa och tydliga skuggor till följd av ett klart ljus. Sättet och stämningen han jobbar fram med starka färger såsom lila, blått, grönt, grått som mest imponerar på mig.

Det skarpa och ljusa är så vackert tycker jag!

Hoppers verk är alla väldigt avskalade och tydliga framställningar av ensamhet, ögonblick och vardag.

1925 målade han “House by the Railroad” som ses som hans klassiska verk och början till den mogna stil som numera är hans signum. Detta hus sägs även vara förlagan till huset i filmen “Psycho”.

Urbana och vardagliga amerikanska miljöer där karaktärerna är lika kulissartade som byggnaderna. Du som betraktare alltid träder in i samma stund som dramatiken lagt sig. Ett ögonblick av paus och vakuum.

Läs mer om Hopper här.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _

(more…)

Små föremål uppförstorade till enorm storlek är coolt. Ska det vara så ska det vara ordentligt.

Jag hittade nyligen ett inlägg om Jeff Koons (samtida amerikansk konstnär) som har en utställning på taket till Metropolitan Museum of Art i New York. Det är tre enorma skulpturer i metall – Balloon Dog (en ballonghund), Sacred Heart (en hjärtformat pralin) och Coloring Book (sida ur Nalle Puh målarboken).

Förmålen är hämtade från Celebration serien som Koons började jobba på redan 1993. Sista skulpturen blev klar förra året. Leken med proportionen är väldigt kul och att se dessa live måste vara en upplevelse.

Jeff Koons är ideal dröm-pop-konstnären á la New York. Han har en enorm studio (Andy Warhol släng dig i väggen – nästan iaf) med 95 anställda och varit verksam så länge att bara det ger en pondus av rang. Eftersom jag har lite släng av Sex and the City i huvudet fortfarande skulle det inte förvåna mig om Alexandr Petrovsky är baserad på denna herre.

Synd bara att New York resa inte finns inskriven närmaste tiden. Men tur att utställningen pågår tom oktober i år. Jag får ser det som en morot. Väldigt stor och självlysande morot…

Nu vet du vad du måste göra om du ska till New York. Berätta bara inte det för mig för jag kommer bli väldigt avundsjuk…

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _

(more…)

Jag skrev förut om en konstnär som lagar väggar med Lego. Nu hittade jag även detta av honom;

Det blir bättre och bättre. Kika mer på hans sida. Jag kollade inte alls noga sist och missade massor!

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _

(more…)

Titta vad jag precis såg hos Scout Holiday. Så fint och kul.

En konstnär vid namn Jan Vormann som “lagar” väggar med lego i Italien. Mer info finns här.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _

(more…)

För en tid sen morrade jag över min egna lama säljtaktik när jag köpte en extra tjock Vogue. Där jag legitimerade köpet med att den borde innehålla något intressant med tanke på dess storlek.

+ + + + + + + + + + + + + + + + + + +

Nu har jag snubblat över en artikel som är inne på samma spår. När upphör en modeannons att vara en annons och bara blir mode?

+ + + + + + + + + + + + + + + + + + + +

Hursomhelst satt jag och verkligen försökte okritiskt granska över 400 sidor (den var tjock, men minns tyvärr inte det exakta sidantalet) tjocka numret. Ju längre jag bläddrade, desto mer irriterad blev jag. Dumt med tanke på att jag visste det innan, alla vet det innan, men ändå gjorde jag köpet.

En glossy tidning börjar alltid med annonser. Vanligtvis är de första två sidorna även någon form av utvik och dubbelsidig annons. De sidorna är högst pondus och sälj. Där är alltid största märkena representerade.

Efter att ha bläddrat och tittat okritiskt i över 100 sidor, börjar jag tappa det okritiska seendet. Redaktörens text dyker upp först på sidan 174. Den fortsätter på sidan 18o-någonting och däremellan är det vackra, glossy och drömmande annonser för allt som är “it” idag. Men det är ju betalda budskap.

Modereportaget var storslagna, vackra och inspirerande. Men de kom först efter 3/4 av tidningen. Givetvis är en tidning beroende av intäkter. Ju mer pengar en tidning får in desto mer pengar kan den betala ut för att ta in vackra arbeten.

Det är en livskedja. Fast den biter sig själv i svansen till slut. Det blir inte bra. Det blir tråkigt. Priset är för högt även fast de betalar något underbart. Kanske.

Denna artikel av Cathy Horyn talade däremot om hur modeannonser som inte alls följer det uttalade annonsformspråket därmed borde lämna det facket. De upphör på så sätt vara kommersiella budskap och istället blir till modebilder. Ibland modebilder som visar kommersiella plagg och ibland modebilder som bara visar mode som stämning och konst.

Skribenten menade att flera modeskapare redan arbetat så i flera decennier och skapat kultförklarade bilder. Förklaringen var givetvis att de alla arbetat med skickliga fotografer som getts fria händer.

Modeskapare som Ralp Lauren och Calvin Klein – bägge arbetat med fotografen Bruce Weber, Yves Saint Laurent som via Helmut Newtons bilder fått kultstatus på sina plagg, sist är givetvis Marc Jacobs som arbetat med fotografen Juergen Teller (senaste annonserna med Victoria Beckham).

Genom att arbeta på det sättet, lämnar modeskaparen iväg sina skapelser för fri tolkning och därför inte längre kan ses som uppdragsgivaren. Plaggen blir på samma sätt inte längre upphovsmakare för bilderna utan bara rekvisita i fotografens verk.

Kravet är att bilderna aldrig ska ha plagget eller accessoaren i fokus. Det är idén som är främst – det andra är en bonus. Sen att det funkar bakvänt som ultimata säljverktyget är enbart ett plus.

Detta kan ses som flummigt och överstuderat , men det är en intressant tanke som är värd att klura på. Så då kanske det inte spelar inte så stor roll att en modetidning av Vogues kaliber innehåller så mycket modeannonser – är de vackra så är de just vackra bilder som borde uppskattas. Oavsett syfte eller motiv. Kanske.

Där har ni målet med Made by Noemis kollektionsbilder - de är inspiration, konst och ögongodis skapat av Ceen Wahren.

Puh, detta blev ett långt inlägg…

Idag är det söndag. Den dag alla par tar sig ut på stan för brunch, kultur och flanering. Singlar träffas och sammanställer bravaderna över bakismat med stil.

Så det var dags även för mig att följa normen och ge mig ut. Det var härligt, synd bara att vädret var grått och gråare med en touch av mörka moln. Först en riktig brunch på Sirap med god äggröra och sallad, sen tjocka pannkakor med lönnsirap. Fett, salt, sött och gott.

Sen ett försenat museum besök – ska det vara så ska det vara. Närmare bestämt Moderna Museet och deras två utställningar.

Andy Warhol – andra röster, andra rum

En enorm utställning som visar verk ur hela hans verksamma liv. Eller snarare, enda anledningen till att han slutade var att han dog.

Vilket jobb, framför allt vilket otroligt svårt uppdrag för intendenten att försöka välja ut vilka verk som ska vara med. Häftigt var det och snyggt presenterat. Det var lätt och roligt att välja och vraka utan den där överväldigande känslan som lätt uppstår vid utställningar av Warhols omfång.

Tid & Plats: Rio de Janerio 1956-1964

En utställning om den framtidsanda och energi som fanns i Rio de Janerio under slutet på 50-talet och början på 60-talet. Kul att få se en inblick i konsten från icke-europeiskt land presenterat på “vanligt” sätt utan en exotisk vinkel. Väldigt vackra färger och enkelt formspråk var härligt att se. Jag är ju vanligtvis ingen museumfantast, men detta var tilltalande och kul att se.

Så detta är min söndag. Skumt är det i alla fall att varje gång en ledig dag planeras in så verkar den så lång och ljus, fast i verkligheten är den snart över och klockan fem vart det mörkt. Så är det.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Läs även andra bloggares åsikter om museum, söndag, konst, brunch frossa