Svensk sommar är underbar och vacker, men ack vad nyckfull. Varmt i solen och svinkallt i skuggan. Jag som alltid fryser blir inte klok på vad jag ska ha på mig så det slutar med tre viktiga saker som nästan aldrig lämnar min väska numera: solglasögon, paraply och en kofta. Ibland är jag vågad och bara kör sjal istället för kofta. Vardagsaction.

På söndagspromenaden idag över röda bron* hade jag bara ben i stövlar över knästrumpor – ena minuten dum och överklädd, nästa minut stilfull och bekvämt varm. Det är ett bra test att genomgå för att se var hjärnans gissel tar en.

Sitter nu på balkongen och skriver en krönika (till en ny tidning i Asien, berättar mer sen) under en ullfilt med en tjock kofta, varma leggings och raggsockor. Koppen te är inom räckhåll som livlina. Det är en mysig kokong och fåglarnas tjatter hörs mycket finare nu när grannen stängde ute sitt tv-ljud. Det finns fördel med lite kyla trots allt.

* En bro som byggdes för något år sen (och är rödmålad) här i Stockholm mellan Södermalm och Årsta som jag länge velat promenera över men aldrig kommit till skott. Förrän idag.

Foto från Årstabron i Stockholm.

Det droppar från alla taken nu och skyltar med “Risk för ras” och “Varning för istappar” sitter lite överallt.

Det sitter en på portdörren hem till mig nu och mest undrar jag vad jag ska göra med den informationen. Vilken åtgärd bör jag vidta? Hålla kuvertväskan som skydd över huvudet medan jag slår portkoden och snabbt skyndar in? Eller ska jag be en granne slå koden, öppna dörren åt mig och sen springa in så han/hon får ta emot istappen? Jag kan bara spekulera, men tanken med lappen är iaf fin.

Hursomhelst har jag faktiskt älskat vintern som varit, och är, med all snö.

Visst, det har inneburit strul med vrickad fot, fastfrusna bildörrar, sliriga krypkörningar och mycket sladdande in och ut ur diverse parkeringsrutor. Men det har även inneburit fina möten och absurda scener som gjort vardagen lite mer komisk. Allt går lite långsammare, lite snällare och lite mer mänskligt kanske. Det går inte att vara gravallvarlig när man går som en fladdrande pingvin och inte kan se annat än rakt fram pga stora halsduken eller pälsmössan.

Så jag tycker denna kaosvinter har varit sund. Sen är det fantastiskt vacker också att vakna upp i ett vitt vykort och utbrista i ett klyschigt “Åhhh” när solen skiner.

MEN -  jag är redo för våren nu. Det är ok, den kan komma nu för jag börjar längta och speciellt när jag såg denna grönskande bild från Milano. Dit vill jag åka för det var länge sen nu!

Foto från The Sartorialist.

Av alla morgonar tror jag just denna var riktigt dumt att skippa morgonbadet på (badkar = evig kärlek). Det har gått flera timmar sen jag gick upp och jag fryser fortfarande.

Bilen var en liten vit igloo och termometern visade -18 grader. Längtar verkligen till att få avsluta här, åka hem, dra på mig lager på lager av ull och återgå till min bubbla.

Jag började nämnligen jobba på en ny sida sist jag försökte vara ledig hemma. Det började som ett infall (jag har velat det länge men kännt hela tiden att det funnits viktigare saker att prioritera tills jag struntade i det och körde) och nu ser det ut att vara klart snart. Det som saknas är några få texter och uppdatering av pressbilder. Så det verkar bli klart till 4:e februari. F*n vad det ska bli skönt!

Ha en fin helg!

Foto på ett drömhus från 70-talet. Saknar dessvärre källa.

Det är nu snöstorm och riktig vinter här i Stockholm. Det snöar, det blåser och det är riktigt kallt – eller snarare det är vinter. Allt är vitt och helt underbart vackert. Men som vanligt med vitt är det inte praktiskt för fem öre.

Igår skulle jag “bara” parkera om bilen (med sommardäck) - ingen hit. Jag kom inte upp för backen. Men efter mycket svett, envishet och kamp gick allt vägen och jag var så stolt att jag höll på att spricka.

Idag på väg till ateljén höll jag på att blåsa bort och kan inte i min vildaste fantasi klura ut varför jag ansåg att mössa inte var nödvändigt. Med en handväska, en tygpåse och en dator i motvind var det inte en dans. Det var en hård kamp att nå fram till busskuren och tryggheten. Blöt, isig och andfådd. Tur att jag dessutom inte hade mascara som annars hade vandrat fritt också.

Fast å andra sidan har jag nog inte heller tyckt att kaffe och kaka kunde smaka så gott framför datorn som nu. I värmen. Så jag njuter och tittar ut på allt det fina och ser en tapper brevbärare försöka cykla upp för backen. Det om något är mod och järnstyrka. Brevbärare är hjältar, även fast de bara kommer med tråkiga räkningar och ännu tråkigare reklamblad med jubileumspennor.

Jag känner bara att jag nog måste shoppa fler ullstrumpor nu inför kylan. Ett måste jag älskar att ha och som är den sak som jag faktiskt genuint älskar med vinter. Ull, ull och ull i lager på lager.

Imorse hade informationslappen som lapplisorna satt frusit fast i frosten på bilrutan. Det var ett väldigt tydligt tecken på att nu börjar det. På riktigt. Så min önskelista just nu är varma, mysiga och väldigt snygga saker att dra på mig när det är morgon och snorkallt.

Carolines fina kjol med det blaffigt snygga skärpet skulle jag vilja ha. En kort kjol som är perfekt till vardags. Det ska jag på jakt efter. Eller så syr jag den själv om jag nu får en stund över (önska går ju…).

Idag är det kallt. Riktigt kallt.

Igår låg jag och klurade var min gamla secondhand pälsjacka kan vara. Den var inte på vinden, kan den ligga i en låda? Isf vilken och i vilket skåp? Eller är den borta? Vem och vart har den isf tagit vägen? Till slut kvävde jag impulsen att klockan ett på natten gå upp på vinden och leta. Vred mig lite till och slutligen somnade.

Vaknade med samma tanke igen. Ikväll blir det jackjakt med resurser!

Bilderna är från bloggen Garancé Dore.

Uppdatering 2008-11-05:
Jackan är fortfarande spårlöst borta. Går det troll på min vind eller i mina lådor?! Jag bor ju inte ens stort nog att tappa bort saker. Försöker förtränga detta för det stör mig något otroligt!

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _

(more…)

Igår frös jag, imorse huttrade jag också. Knäna var smått stela och jag saknade raggsockorna. Kanske vaknade jag snabbare än vanligt men det kändes inte så.

Så dessa armband från Yarborough Jewelry känns helt rätt för mig. De är håriga, varma och väldigt fina tycker jag.

För nu kommer det. Jag kommer pälsa på mig och mysa med filtar, ulltröjor, handledsvärmare och sjalar. Långa strumpor och gosiga stickiga sockor. Jag vill ha många armband och gärna samtidigt. Jag är girig efter ull nu.

Tipset fick jag här för ett tag sen.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _

(more…)