Denna man fascinerar mig. Det är något där som inte syns, inte märks men finns och jag blir nyfiken på det. Eller kanske mer bara fastnar med blicken och stirrar.
Jag har alltid många olika flikar öppna i webbläsaren på sidor jag vill titta mer på, artiklar som jag borde läsa, designers som jag inte känner och bloggar som är fina. En av dessa flikar är “A Blog Curated By Riccardo Tisci”. Jag har läst den sen länge men ändå stänger jag inte den.
Riccardo Tiscis kollektioner för Givenchy är mörka, morbida och otroligt vackra oavsett om de är i svart, vitt eller färg. Numera kanske uttjatade men inte för mig, de växer snarare för varje gång jag ser dem och nya detaljer dyker upp. Läste en intervju med honom för länge sen och blev fast. Han jobbar, jobbar och jobbar lite till. Kärleken till jobbet är skrämmande och på bekostnad av annat men han fick det att verka så underbart att det enbart blev en självklar njutning. Enkelt och rakt utan omskrivningar.
Tidningen“A Magazine“ kommer ut 2ggr/år och varje nummer har en ny curator från modevärlden (bla. Maison Martin Margiela, Yohji Yamamoto, Haider Ackermann, Veronique Branquinho, Proenza Schouler mfl.). Kika på de andra också för de är klart intressanta och vips har jag själv fastnat i datorn fast jag bara skulle ge ett tips för att kunna stänga ner en flik…
Nu ligger kortfilmen nr. 8 av “The weeks of Dasha”ute där MbN är med! Jag såg den igår på förhandsvisningen och måste säga att den är grym med vackra färger, fin stämning och musik av Azin Ashourvan.
Den kommer inom kort också att läggas på hemsidan och till dess kan ni se den här. Där ligger även de andra sju avsnitten uppe.
Blev nyligen tipsad om filmen “Hiroshima mon Amour”(1959) som jag blev nyfiken på för den verkar fin inte minst för denna motivering:
“Att glömma är nästan det enda sättet att minnas saker som innehåller för mycket smärta för att blott återupplivas som en festlig bild för den inre blicken.”
Mycket av det jag jobbar med kommer till i möten med människor och händelser. Det är omöjligt att dra en linje till var det ena börjar och det andra slutar. Ett ständigt ackumulerande som i slutändan förhoppningsvis leder till en konkret kollektion.
Fina och dåliga saker påverkar och adderas till minnesbanken. Det är just det jag älskar med att jobba kreativt för allt kan användas, vridas, omtolkas och det är där är jag nu i kollektionsarbetet – någonstans i skärningspunkten mellan fröjd och ångest.
Så kanske är jag en kreativ hamster som njuter i hjulet trots allt eftersom jag fortfarande springer i det?
Vissa texter är finare än andra och denna fick mig att le för det är ren kärlek.
[...] IT’S 9 FREAKING AM AND ANNA DELLO RUSSO IS WEARING A ONE SHOULDERED LANVIN FROCK. THE FASHION GODS ARE SMILING AT ME. I AM ON HER LIKE A HYENA. OES SHE NOTICE ME DOCUMENTING HER EVERY STEP? [...]
[...] ANNA PAUSES AND SAYS, “YOU ARE TOMMY?” I REPLY SHYLY, “YES…” ANNA SMILES AND SAYS, “GOOOD WORK!” THEY WALK AWAY AND I AM LEFT IN SHOCK WITH MY JAW DROPPED DOWN TO THE COBBLESTONE.
[...] SEVERAL BLACK LUXURY SEDANS DRIVE BY BUT THEN ONE STOPS ABRUPTLY IN FRONT OF US THE AND THE BACK SEAT WINDOW ROLLS DOWN. ANNA WEARING SUNGLASSES POPS HER HEAD OUT AND WAVES, “CIAO TOMM!!!” I FEEL NOTHING BUT WARM AND TINGLY AT THIS POINT :)
Alla har vi små nördiga ögonblick som får oss att bli töntiga tre-åringar med tindrande ögon och stort bankande hjärta.
F*n vad jag älskar nördar!
Klicka på bilden för att läsa hela texten på JakandJil.com
Lite semester är bättre än ingen alls, men jag skulle gärna velat ha flera dagar att inte göra någonting på. Eller snarare göra mer av;
- sitta på brygga vid havet och dagdrömma - skratta tills tårarna nästan kommer – gå långa promenader och titta på hus - stå under paraply längst en husvägg och vänta ut ösregn - läsa tidningar i sängen – åka på dagsutflykt – fundera över nyckelpigornas antal – läsa en bok på fik ensam och smyglyssna på andras samtal – glömma bort väckarklockans existens - äta god mat – dricka iskall rosé – ligga i park på filt och blunda i solen - springa på utställning och titta på videokonst – träffa nya människor över middag – sola benen i sidenklänning och scarf över en bok – gå vilse och hitta nya saker - fascineras av dialektala ord och 50-tals retorik – smutta sanbitter och se film – gå på bibliotek och bli snurrig av alla modetidningar – drömma om stora våningar med knarrande golv – äta frukost till lunch - gå upp och kunna ångra det för att återvända till sängen – inte sätta på datorn annat än för Spotify – vara bekymmersfri i fint sällskap - se musikdokumentär på storduk när det regnar ute
Nu kommer verkligheten tillbaka över mig. Den är inte så tokig egentligen och det är mycket kul som kommer hända framöver, men jag kan inte låta bli att längta tillbaka…
…well I do. I really do love you Vacation. No matter if you’re short, long, rainy, witty, warm or lazy. You’re just wonderfully lovely and I’m in love.
Celines nya chefdesigner är Phoebe Philo och nu får man se hennes kollektion för Resort 2010. Enkel, klassisk och investerarvärd med vackra plagg jag gärna vill ha!
Siden, lätt bris, varmt och skitsnyggt. Börjar bli en liten besatthet av material. Jag har även börjat gilla den färg jag avskydde mest förut – nämligen mesig aprikos. Finast i siden när man är solbränd (en liten detalj jag saknar).
“After my break, and with Celine in various different hands these last years, it felt better for me to work on an idea of a wardrobe than too much on trends. October will be for that. The collection is about interchangeable investment pieces. I worked hard to create things that will stand the test of time.”
/Phoebe Philo
Lågkonjunkur kanske delvis är anledningen, men jag gillar skarpt tanken med långa relationer till kläder som får en att längta varje säsong (jag drömmer fortfarande över den perfekta dressade camelfärgade kappan, en dröm som föddes för snart tio år sen när jag bodde i Italien). Nu vill jag att regnet ska sluta ösa ner så jag kan ta fram mina fina skor och ha bara ben. Snart hoppas jag det blir möjligt!
Jobb, ösregn och gamla låttexter är dagens schema. Det finns något i klassika soultexter som är härligt att lyssna till, spetsa öronen och in kommer självklar och hjärtskärande visdom;
What do you get when you fall in love?
A guy with a pin to burst your bubble
That’s what you get for all your trouble.
I’ll never fall in love again.
I’ll never fall in love again.
What do you get when you kiss a guy?
You get enough germs to catch pneumonia.
After you do, he’ll never phone you.
I’ll never fall in love again.
I’ll never fall in love again. [...]
So, for at least, until tomorrow
I’ll never fall in love again
Oh, I’ll never fall in love again…
Låttexten av Burt Bacharach framförd av Dionne Warwick med maxad smärta och j*vla anamma. 60-tal i ett vackert nötskal. Vackert, naivt och lagom långsiktigt. Lite som jag känner mig idag fast utan förkylningsrisken. Men imorgon är en annan dag och helg. Trevlig helg!
Jag ser vekligen fram emot imorgon då ska jag på bröllop!
Det är en fin vän som ska gifta sig med sin älskling och bägge är verkligen personer som jag tycker om. Så det kommer bli ett bröllop med vänner och för vänner. Jag hoppas på sol och varmt väder imorgon. Dels för att deras dag ska bli maximalt vacker, men även för jag vill kunna åka min Kicki med nedvevade rutor och ha solglasögonen på i min karamellrosa sidenklänning på väg till kyrkan på Drottningholm. Inte minst för att det är helt enkelt inte är detsamma att sjunga i bilenmed medpassagerare när det är fult väder ute.
Skorna har jag nog valt, kappan också, väskan beror på om skorna inte ändras i sista sekund. Nu återstår det bara att hitta något att klä in mina osolade ben i…
Lars von Trier gör vackra filmer som ger min ångest, kramp i magen och hugg i hjärtat samtidigt som de fascinerar mig. Jag är kluven och håller mig borta för det mesta för även fast flera av dem (Breaking the Waves, Dogville m.fl.) är grymt bra så klarar jag inte riktigt av dem.
Säga vad man vill om regissören, men jag älskar hans nonchalanta sätt att bemöta kritik. Han gränsar mellan otroligt otrevlig till självklart enkel och han gör det så att det blir absurt komiskt – på motpartens bekostnad.
Så det är nog inte en slump att Gunnar Rehlin (TT Spektra) kallar honom för “en av Cannesfestivalens hustomtar”.
Notisen i SvD fick iaf mig att skratta;
För första gången under årets Cannesfestival var stämningen elektrisk i presskonferenslokalen och von Trier utsattes för en skur av kritiska frågor, främst från en engelsk journalist: “Förklara och rättfärdiga hur du kunde göra en sådan film!”
- Jag måste inte rättfärdiga någonting.
TT Spektra: Jo. Du har en tävlingsfilm i Cannes. Var snäll att svara!
- Jag kan inte.
TT Spektra: Varför?
- Jag gör filmer för att jag gillar det.
TT Spektra: Du GILLAR det?
- Ja. Det är en konstig fråga. Som jag ser det är ni mina gäster, inte tvärtom.
…
(Och lite senare fäller slutliga kommentaren som summerar ganska tydligt allt;)
- Jag har inget val när jag gör mina filmer. Det ligger i Guds hand. Och jag är världens bäste regissör, men jag är inte säker på att han är världens bästa Gud.
Jag hittade nyligen denna bild på Tabitha Simmons(stylist och bla. gästredaktör för Vogue US) och fastnade för hennes skor. Helt underbart fina tycker jag!
Färgen, materialet och formen känns så delikat. Den puder-aprikos-beiga-aktiga färgen blir maximalt opraktiskt och just därför så otroligt lyxigt. Lite som små sockerkarameller.
Jag må älska funktion till döds ibland men dubbelmoralen är ändå härligast när det gäller skor…
Det finns inte något som slår känslan avdet perfekta hantverket i ett par skor. Synd bara att skobudgeten inte är tio gånger större.
Nu är det definitivt dags för slaskfria gator så jag kan ha fina skor att trippa fram i. Så töa bort nu sega snö så gatorna kan sopas rena. Bums!
Skorna kommer från Tabitha Simmons egna skolinje hon släppte nyligen och bilden är från releasefesten. Bilden är från Style.com
Saker går i perioder. Likaså verkar mitt tekniksug vara synkat med den tiden på året när allt är på väg att antingen på att kläckas eller brista.
Idag vaknade återigen min tanke på den perfekta handfree till liv. Så jag tänkte att jag skulle kolla vad jag skrev sist. Det visade sig vara nästan exakt ett år sen sist. Lustigt eller bara en del av livet?
Hursomhelst är ju jag densamma så mina lustar och begär borde också vara det oavsett vilken form de tar.
I lööve teknikprylar. Men de ska vara praktiska och uppfylla många krav. Det är jakten som är kicken, därefter faller lågan något men den puffar upp lika starkt när jag finner en ny funktion som jag tidigare missat. Ensambarn som jag är kan jag då alltid roa mig själv.
Från den perfekta saxen till den dyraste handsfree som ska tåla bullernivå i stil med bilverkstad. För att inte tala om hur mycket en snygg resväska kan väcka min lust att ta ett hiskligt lån bara för att den snyggt kan glida över flygplatsens blankpolerade stenplattor med sina hightech-hjul.
Vissa saker är helt enkelt för stora och obegripliga för att hejdas. Nu är jag redo igen!
Bilden är en broderad tavla av B.J. Adams vid namn High-Tech.
Thank God (or any other supernatural being) forLastFM. Love can’t get more simple and perfect than this. And some days I need it more than others. Today is perhaps one of those.
Perfect, lovely, splendid – except for one tiny annoying detail though; Any clues on how to solve the car-music-dilemma-issue? Hmm…
Ju äldre jag blir desto mer inser jag hur fina vänner jag har. De finns där, de stöttar, de lyssnar och de får mig att vika mig dubbel av skratt.
Att ringa en vän som livlina vid hjärnsläpp och inte minnas “det där ordet du vet” eller ha en skum tanke som maler i huvudet och bara behöva en pysventil och behöva fråga “är jag knäpp eller är detta ok?”. För oavsett om de håller med, kan svaret eller tycker jag är knäpp, är det ovärderligt för mig.
Den otroliga lyx att när bilen luktar brännt, klockan är tio på en söndagskväll och vips infinner sig två personer som står där i minus tio och tittar på min bil. För att sen tio minuter senare ringa ytterligare en vän som dyker upp. I minus tio! När klockan är långt över vettigt klockslag! Dagen före jobb!
I helgen fick jag erfara en väldigt interaktiv räddning av en annan fin vän. En sådan där komisk situation som just då bara fick mig att tappa hakan. Jag visste inte ens om jag skulle gråta eller skratta;
Det var lördag. Jag hade varit och jobbat fram till tre, åkt och handlat mat inför en middag senare på kvällen och parkerat utanför min ateljé. Det var kallt så jag packade bara ut det jag snabbt skulle äta till sen lunch och kycklingen som skulle tinas inför middagen. Klurade på huruvida jag skulle ta in datorn eller inte – bestämde mig för att strunta i det. Tanken var att jag bara skulle jobba en kort stund och sen åka hemåt för att laga mat.
Väl inne i ateljén såg jag att bilen stod lite fult parkerad och jag bestämmer mig för att fixa det (detaljjustering är min akilleshäl vid stress). Jag sätte på mig handskarna, tog bilnyckeln och gick ut. Då, just när dörren smäller igen, faller min polett ner. Där i fönstret ligger ALLT och det inkluderar även nycklarna för att komma in. Jag har låst ut mig…
Hjärnan snurrade för fullt och jag var otroligt tacksam över att datorn låg i bilen. Så där i passagerarsätet lovprisade jag högt vårt trådlösa nätverk som räckte ut. Via chat nådde jag en vän, sökningen på eniro och mail gav mig nummer (vem kan telefonnummer i huvudet numera?) till de som har nyckel till ateljén. Min vän fick i sin tur agera telefonkontakt (mobilen låg ju i handväskan i fönstret) och på den vägen blev jag räddad.
Efter lite mindre bensin, ingen tid för jobb kvar och diverse åskådare (surfa i en bil är hett tydligen) är jag inne i ateljén och kan packa ihop allt igen och åka hem. En pärs – men utan hjälp hade jag aldrig lyckats och kycklingen i fönstret hade fått ben.
Det är wow och det får mig att smältaoch bli så där blödig som när fina ögonblick på film gestaltas. För detta är bara några få ögonblick i en rad av många, många fler som är helt underbara. Det är kärlek och f*n vad jag är glad för att jag har er alla! Så bli lite blödiga nu och visa uppskattning till folk runt omkring. De är grymma och de finns där!
Ps. Jo, middagen blev lyckad, maten var god och vinet gjorde mitt huvud tungt dagen efter. Fast bäst var ju så klart sällskapet!
Hittade dessa hjärtan nyligen och blev fånigt glad. Skum men kul idé!
Det är Paperwhite Studiosom står bakom det hela; love “i love you more than ‘blank’. ” is a little project with a big heart. We believe that you can never really evaluate the value of something unless you measure it up to something else, so we wanted to ask people : What do you use as a measuring stick for love?
Äkta, vardagligt och högst verkligt kan man säga. Jag vill gärna veta “min mer än”kärlekshälsning… Eller vill jag?
Jag fick precis reda på detta blogginläggav trevliga Anna Battista. En fin egoboost på fredagen sitter inte fel.
Så jag är inte bara fånigt glad över att äntligen kunna köra min darling Kicki (mitt nya rosa kort pirrar i plånboken) och nu också över dessa fina ord!
Dessutom är det sol ute och ikväll kommer en bra vän till Stockholm också. Visst låter det som att något borde trilla ner i huvudet på mig snart… Eller kan detta vara en fredag att bara njuta av?
Jag ska nog lägga min skeptiska ådra åt sidan och njuta. Trevlig helg!
Ps. Hittade denna fina illustrationen av Marcus Chin på Illustration Friday. Ett litet tips att spana in för intervjuer och reportage om olika illustratörer etc.
Well darling, you know the thing called driving license??I just got it!!!
I think that a smile from ear to ear is a natural and perfectly appropriate reaction. Silly or not – here comes my darling Kicki and I! Beware because we’ll have fun this weekend…
Igår var dagen D. Idag är lugnet efter stormen. Imorgon är dagen D igen. Knäna skakar, magen vill försvinna och hjärnan kokar.
Det är körkortskriget som spökar och jag är på sluttampen. Den där sista lilla stumpen som återstår innan jag har ett plastkort med fult foto på och stort leende i verkligheten från öra till öra. Den där lilla saken kallas uppkörning.
Så ingen Modefest i afton, en liten mysig konsert är lagom och mycket dricka i form av fina alkoholfria drinkar. Det sistnämnda inte bara för nykterhetens skull utan även för plånbokens välmående.
Håll era tummar nu så de blir blå så jag återkommer med stora leendet. Annars blir det lite radiotystnad och en vacker kollektion bara. Inte fy skam det heller om jag får säga det själv…
Vanligtvis är jag inte så överväldigad av trägolv. De är fina, de är där och det räcker. Ingen passion för de där slitna, breda tiljorna som finns i stora våningar från någon tid när vägglöss inte var gulliga och baggar var vardag och inte panikingivande kryp som saneras omedelbart.
Jag är rätt tråkig och lyckas alltid dra ner stämningen när jag inte blir förälskad i kakelugnar (jag tycker de är fina men vill helst inte ha en keramisk klump i ett litet rum som snor allt utrymme). Men nu har jag snöat in på trägolv. Och därför har jag börjat se dem överallt. För det är verkligen så tror jag – man ser det man vill se. Medvetet eller omedvetet.
Hittade dessa bilder nyss och blev “Åhh!”. Jag vill ha dessa slitna golv, jag vill ha spegeldörrar och jag vill kunna gå och gå för att nå till stolen i längst bort i hörnet. Det är verkligen vackert och jag är nog redo för att flytta in i en stor våning högt upp utan hiss och takåsar som utsikt.
Jag har alltid många olika flikar öppna i webbläsaren på sidor jag vill titta mer på, artiklar som jag borde läsa, designers som jag inte känner och bloggar som är fina. En av dessa flikar är “A Blog Curated By Riccardo Tisci”. Jag har läst den sen länge men ändå stänger jag inte den.
Jag ser vekligen fram emot imorgon då ska jag på 
Saker går i perioder
Thank God 
Ju äldre jag blir desto mer inser jag hur fina vänner jag har
Igår var dagen D. 
Svenska
