Ju äldre jag blir desto mer inser jag hur fina vänner jag har. De finns där, de stöttar, de lyssnar och de får mig att vika mig dubbel av skratt.

Att ringa en vän som livlina vid hjärnsläpp och inte minnas “det där ordet du vet” eller ha en skum tanke som maler i huvudet och bara behöva en pysventil och behöva fråga “är jag knäpp eller är detta ok?”. För oavsett om de håller med, kan svaret eller tycker jag är knäpp, är det ovärderligt för mig.

Den otroliga lyx att när bilen luktar brännt, klockan är tio på en söndagskväll och vips infinner sig två personer som står där i minus tio och tittar på min bil. För att sen tio minuter senare ringa ytterligare en vän som dyker upp. I minus tio! När klockan är långt över vettigt klockslag! Dagen före jobb!

I helgen fick jag erfara en väldigt interaktiv räddning av en annan fin vän. En sådan där komisk situation som just då bara fick mig att tappa hakan. Jag visste inte ens om jag skulle gråta eller skratta;

Det var lördag. Jag hade varit och jobbat fram till tre, åkt och handlat mat inför en middag senare på kvällen och parkerat utanför min ateljé. Det var kallt så jag packade bara ut det jag snabbt skulle äta till sen lunch och kycklingen som skulle tinas inför middagen. Klurade på huruvida jag skulle ta in datorn eller inte – bestämde mig för att strunta i det. Tanken var att jag bara skulle jobba en kort stund och sen åka hemåt för att laga mat.

Väl inne i ateljén såg jag att bilen stod lite fult parkerad och jag bestämmer mig för att fixa det (detaljjustering är min akilleshäl vid stress). Jag sätte på mig handskarna, tog bilnyckeln och gick ut. Då, just när dörren smäller igen, faller min polett ner. Där i fönstret ligger ALLT och det inkluderar även nycklarna för att komma in. Jag har låst ut mig…

Hjärnan snurrade för fullt och jag var otroligt tacksam över att datorn låg i bilen. Så där i passagerarsätet lovprisade jag högt vårt trådlösa nätverk som räckte ut.  Via chat nådde jag en vän, sökningen på eniro och mail gav mig nummer (vem kan telefonnummer i huvudet numera?) till de som har nyckel till ateljén. Min vän fick i sin tur agera telefonkontakt (mobilen låg ju i handväskan i fönstret) och på den vägen blev jag räddad.

Efter lite mindre bensin, ingen tid för jobb kvar och diverse åskådare (surfa i en bil är hett tydligen) är jag inne i ateljén och kan packa ihop allt igen och åka hem. En pärs – men utan hjälp hade jag aldrig lyckats och kycklingen i fönstret hade fått ben.

Det är wow och det får mig att smälta och bli så där blödig som när fina ögonblick på film gestaltas. För detta är bara några få ögonblick i en rad av många, många fler som är helt underbara. Det är kärlek och f*n vad jag är glad för att jag har er alla! Så bli lite blödiga nu och visa uppskattning till folk runt omkring. De är grymma och de finns där!

Ps. Jo, middagen blev lyckad, maten var god och vinet gjorde mitt huvud tungt dagen efter. Fast bäst var ju så klart sällskapet!

Foto från Lanvin opening i London mars 2009.

Well darling, you know the thing called driving license?? I just got it!!!

I think that a smile from ear to ear is a natural and perfectly appropriate reaction. Silly or not – here comes my darling Kicki and I! Beware because we’ll have fun this weekend…

Senaste dagarna har jag klurat på allt mellan himmel och jord.

En av de sakerna är vad som driver mig framåt som designer och framför allt hur så mycket jobb trots allt är kul.

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

Receptet och utgångspunkterna är nog dessa;

- Tid är en illusion. Den finns aldrig och alltid – det är bara att skapa den lucka som behövs. För om jag inte gör det kommer ingen liten tidstomte att göra det åt mig. Tyvärr.

- Framgång är en definitionsfråga. Det kan vara att få ett grymt pressklipp, men det kan också vara en trevlig kund som mailar och tackar för sin order. Den senare är den kick jag lever på för det finns inget som värmer så mycket som uppskattning.

- Lycka är besynnerligt. Det är allt och inget men när det är där så går det inte att missta sig. Så att se lycka som en konstant faktor är missvisande.

- Den lilla saken är den som avgör. Smakar kaffet illa så har den möjlighet att kasta en hel dag omkull om det vill sig illa. Likaså om ett par fula skor stör dagen så går det snabbare och effektivare att byta dem även fast det känns som det löjligaste problemet i världen. Så jag ignorerar inte bångstyriga detaljfrågor för de kommer ge igen sen.

- Korta perspektiv är smarta. Inte alltid och inte i långa loppet, men de kan rädda mig när allt snurrar och jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Då är detaljfokus en räddning och sen sakta, sakta höja fokus tills allt är återställt igen.

- Allt kan vänta, även om det gäller dödligt allvar. Det är bara sättet att hantera det på som avgör påföjlderna. Svår balans men det funkar. Nästan alltid.

- Pausa när det är som mest. “Jag ska bara” är det mest idiotiska och korkade jag kan göra. Det vet jag för jag har gjort det för många gånger.

- Var nöjd och se vad som är gjort snarare än vad som återstår. För när jag har gjort något som är det ju klart och att då våndas är bara korkat. Det skulle jag gjort innan, likaså blir ju inte mer gjort om jag spenderar ytterligare tid på att vara missnöjd med att jag inte gjort mer. Detta är det svåraste av allt, men jag jobbar på det.

- Värsta möjliga är inte så hemskt (hoppas jag). När olika saker känns som jobbigast klurar jag ut det värsta möjliga och skapar en fiktiv plan för det. Då lurar jag mig genom att skapa kontroll och blir lugnare – ” Aja, i värsta fall kan det inte gå baklänges så det betyder att det iaf går framåt”.

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

Tror att detta är mina levnadsknep som får mig att gå och gå.

Det är inte lätt och det är tio gånger lättare att säga smarta saker än att göra dem. Fast jag tror jag inser det och det är alltid något…

Så det går, det måste gå och det kommer gå.

Bilden kommer från dèModè – en fotoblogg med fokus på mode. Vackra bilder, bra uppdatering och fint dagdrömmeri.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _

(more…)

Onsdag - dagen efter tisdag och redan mitten på veckan.

Det är grått, det är ruggit och jag dricker kaffe och jobbar. Tillbaka till rutinen. Fast denna gång varvar jag med grönt te för att undvika de värsta energifallen och vätskebristen…

Senaste tiden har varit jättekul men också väldigt tung med mycket jobb och stundtals dimp av energi.

När det är mycket jobb är det ett tecken på att saker går framåt, men just då i den stunden när allt snurrar och tiden bara slukas under fötterna är det svårt att se det ljusa.

Så jag har varit både här och där och någonstans däremellan i tankarna. Väldigt svårt att beskriva känslan. Men likväl finns den där och irriterar.

“Tänk om…” är så fint. Samtidigt som det skapar en idiotisk press på saker som är marginellt viktiga. Likaså är listor är hemska men ack så bra.

Så till dess att detta släpper tänker jag lyssna på jazz och tänka “Tur att jag har alla sjalar, ulltröjor och vackra underkläder att se fram emot denna höst”.

Tur och lycka är väldigt lurigt att definiera ibland.

Ps. Hittade denna blogg nyligen som jag vill tipsa om! Vardagliv i enkelt format. Perfekt.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _

(more…)

Små saker gör mig glad. Ibland utan att jag vet varför men vips är allt bortblåst och jag fånler.

En rätt härlig känsla som jag uppskattar att känna nu när det snurrar av saker jag måste/borde/ska göra.

Vet inte om ni känner till last.fm men det är en fiffig webradiosak som streamar musik efter dina kriterier. Skriv in det du gillar och den startar en lista efter artister under liknande tags.

En enkel lite sak som räcker för att höja dagen. Nu ska jag bara klura ut hur jag väljer bort låtar som är mindre roliga…

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _

(more…)

Nu är jag glad!

Jag klarade mitt prov. Ett steg närmare min kära Kicki. Snart där.

Gårdagens tristess över studier är nu ersatt av lättnad, lycka och välbehag.

Främst över att slippa den tråkiga boken och alla tusen skyltar som snurrar framför mina ögon. Nu sitter de där och förhoppningsvis inpräntade in i benmärgen för evigt.

Nu är jag så till mig att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Fånler och dansar samtidigt som jag undrar varför min startstäcka varit så pinsamt lång?

Stor kram på er!
/Noemi

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _

(more…)

Jag älskar som sagt de små sakerna i livet som lyfter. Klyschigt, tramsigt men sant.

Lyckan är en liten sak som avslutar en lång dag på ett härligt sätt.

Igår klockan 22:30 när potatisen står på spisen och kokar, orkar jag knappt hålla ögonen öppna men har siktet inställt på att laga en enkel potatissallad (med färska färgglada grönsaker och mjuk krämig mozzarella) inför morgondagen.

Allt är rätt segt och jag borde sova fast först ska jag bara…

Då, i det där motiga ögonblicket öppnar jag igen kylen och ser asken med jordgubbar som lyser rött. En tanke slår mig – “Undra hur illa jag kan må om jag trycker i mig alla nu?”

Jag konstaterar att det nog skulle gå och dessutom måste jag ta vara på dem så de inte blir dåliga. Potatisen kokar ju och under tiden kan jag sortera och tvätta jordgubbarna.

Jordgubbar + socker = gott och saftigt

Lyckan kommer sakta över mig och när jag i nästa ögonblick minns att i frysen ligger gräddglass då bristen allt.

Klockan 23:00 är lyckan är komplett och jag äter gräddglas med sockrade jordgubbar i soffan och myser som ett nördigt barn.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _

(more…)

Det var länge sen jag har inspiration till att välja ut en fin klädsel för dagen.

Dels har jag varit mitt uppe i tusen kartonger och allt utspritt, dels har jag jobbat lite för mycket och dels har jag bara inte orkat bry mig. Sköna, slappa kläder som känns “säkra” och “godkända” har varit mottot.

Igår var min stora skruva-galga-fixa-dagen. Imorse när jag vaknade och såg utsikten insåg jag vad mycket det trots allt är.

Min dröm har länge (om inte alltid) varit – en galge per plagg. Det ska vara lätt att bläddra och sen bara i en handvändning ta ner en galge och spana. Tänk butik fast hemma.

En 2,10m lång stång gav mig det! Det är otroligt! Jag är lycklig!

Nästan i alla fall, för risken finns att det finns mer saker att galga och då kanske det blir fullt. Men än finns det plats och nästa steg är att shoppa fler galgar.

Kanske skulle folk tro att jag sover i garderoben, men vad gör det när den är vacker och alldeles, alldeles underbar?

# ¤ % & / # ¤ % & / # ¤ % & / # ¤ % & / # ¤ % & / # ¤ % &

Fredag

Jag har lyckats hitta mina kavajer nu. Igår blev det mina svarta stentvättade jeans (som fortfarande lever), vit t-shirt med turkost tryck, mörkorange kofta, min gråa powerkavaj i ull och en lång gräsgrön halsduk.

Skorna var mina vita kängor med skum knytning. Jag hade två väskor – en svart tygpåse för min favorit Elle Decor och min svarta väska i skinn för de andra sakerna. Av någon anledning lämnade/glömde jag mina handskar och frös. Det var kallt och ruggigt med vind som tränger igenom varje liten por.

# ¤ % & / # ¤ % & / # ¤ % & / # ¤ % & / # ¤ % & / # ¤ % &

Lördag

Idag var det fint väder, jobb som väntar och då blev det lagom fint och lagom bekvämt.

Jag har en vit knälång kjol, svarta ben, grön/vit randig långärmad t-shirt, svart kofta och min naturfärgade stövlar. Till det har jag min svarta liten skinnjacka, den långa gröna halsduken och en supergammal väska vävd som en trasmatta. Den är fin och lagom somrig.

Jag har inte glömt mina handskar idag och de är petroleumfärgade och för varma att använda i solen. Typiskt.

Det är en seg men bra dag idag. Fast jag längtar hem. Där i köket vet jag står en färgburk och väntar på mig. Den är manipulativ och får mig att vilja rusa hem.

Förra veckan var vi och plåtade Autumn/Winter 2008-09 kollektionen. Det vara kallt, kul, skumt och med underbart resultat. Fotografen var Ceen Wahren.

Här kommer en liten förhandstitt. Kollektionen kommer vara online from augusti 2008.

Ibland blir saker bara perfekta till slut. Skönt. Mera sånt!

Vissa dagar är härliga. Idag en sådan. Den flyter på bra, trots smärre strul och långa restider.

Morgonen började med en jamandes katt, hon skrek för full hals efter frukost. Jag försökte spela död, men det fungerade inte som önskat. Därefter körde jag hårda rösten och fick ett litet pip tillbaka. Det funkade bättre, men då ringde klockan.

Jag fick idag köra bil själv. Det var stort. Det var ännu större fordon bakom så jag gasade på. Anledningen var att fel sida av gatan = felparkering = böter. Jag har aldrig kört bil i mjukisbyxor. Tur det annars hade inget hindrat mig från att fortsätta köra. Det är inte bra. För idag skulle jag bara parkera.

Nu är det bevisat att långa promenader och lite shopping är bra för mig. Det lättar upp sinnet, förstärker hälsenan och ger energi. Jag borde göra sådant oftare och mer. Att hitta tid är nu mitt mål. Tiden finns ju alltid där, jag måste bara ta fast den och tämja den.

Så här står jag och skriver. Det luktar kaffe, jag har en Ior som håller mig och mobilen varm. Det är en bra dag helt enkelt.