Made by Noemi - blogg

Jag tycker inte om att packa. Att packa ihop allt är ok - det är en ny början och förhoppningsvis en ny start som lovar guld och gröna skogar.

Men att packa lite, för en kort resa eller lite längre är inte kul.

Fint
+
Bekvämt
+
Uppskattat
+
Varmt
+
Nödvändigt
=
HOPPLÖST SVÅRT ATT RYMMA I EN LITEN VÄSKA

Så jag tittar på lite mer på rörliga bilder istället och gör det sen. Målet är att enbart packa det jag använt senaste dagarna och inte en pinal mer. Men som sagt lite senare…

Fast en sak är säker - jag reser aldrig utan mina raggsockor. Sommar som vinter.

Trevlig helg!

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _

(more…)

Vissa dagar är jobbiga. Val, kval och borderöster spökar i huvudet. Jag vet vad som borde göras, att det ska göras och det måste göras.

Frågan är bara när, hur och på vilket sätt. Men viktigast är i vilken ordning.

Jag är tre år* och känner att jag måste äta dessa äckliga kokta morätterna. Mitt motto är annars att;

“När man är vuxen så behöver man inte äta morötter om man inte vill!”

Så det så! Tur det för det finns tusen andra saker man måste och morötterna är det minsta problemet.

Idag skiner solen. Jag är trött, seg och jag har jobbat mycket. Så frågan är - ska jag jobba i ateljén i eftermiddag eller ska jag umgås med trevliga vänner i en park?

Svårt val. Jobbigt val. Så jag fuskar och jobbar lite och sen drar till parken och umgås över någon öl och grillad kycklig.

För vem vill vara vän med en kolbit? De är torra och dystra bara - något som inte är en del av min image.

* Varning för starkt ironiskt och barnsligt inlägg.

Numera fungerar min vakna-tidigt-kampanj ganska bra. Problemet är snarare att min inte-lägga-sig-sent-kampanjen inte hängt med.

Jag måste helt enkelt inse att en halvdåligt färgsynkad brittisk deckare från tidiga 90-talet inte är avkoppling om huvudet dimper ner i gamnacke och tekoppen fastnar i sömning läge.

Så numera är läsa i sängen ett sätt att kringgå känslan av att jag aldrig sitter still och kopplar av.

Jag måste bara fixa skalmarna på glasögonen så de inte glider av nästippen så mycket när jag läser. Lite väl mycket tantvarning numera. Speciellt när tidningen vilar på magen och katten duffar med huvudet hela tiden så det utgör ett problem att bläddra.

Vilka problem…

Hursomhelt var morgonen trevlig, solig och helt ok. Problemet var bara att vägen mellan morgonfikat och arbetet otroligt nog blev fördröjd av flera “måsten” på vägen.

Aldrig har ljuslyktor, lampspaning och scarfkik varit så nödvändiga som på den lilla promenadsträckan mot tunnelbanan.

Men nu har jag fina värmeljuslyktor, frimärken och en solig promenad senare äntligen nått jobbet.

Dags att jobba. Jippi!

I morse vaknade jag med enorm puls. En läskig känsla att vakna till.

Alla saker som ska göras snurrade runt i huvudet. Jag ville inte gå upp, jag ville krypa ihop till en boll och trycka på paus. Försvinna.

På fredag är tanken att vi ska plåta för A/W 2008-09 kollektionen. Vi ska plåta utomhus och igår snöade det. Det är kallt och blött. En lite körig nöt att knäcka när det gäller underkläder.

Jobbigt är förnamnet men det kommer nog gå. Det ska gå och det måste gå. För så är det bara.

Det finns saker som “tjejer” förväntas gilla, tycka och bli till sig över. Det hör till rollen som kvinnlig varelse. Självklart bara en fördom, men likaväl en förväntan.

Jag tycker inte om att sminka mig. Det finns inga ideologiska funderingar bakom, inga moraliska aspekter eller kommersiell motkraft. Jag är helt enkelt lat. Det är skittråkigt och inget kul för resultatet är aldrig överväldigande. Helt enkelt samma anledning till varför jag inte bre mackor mer än nödvändigt. För mycket jobb för den lilla utdelningen som sker efteråt.

Men idag gjorde jag det. Det var stort - jag gjorde mer än bara lite rouge och concealer. Det kom jag på nu när jag drog och kliade ögonfransarna. Fast ingen skada skedd, jag gjorde det lagom våldsamt (jag bär linser och är van vid ögonens anatomi).

Så min dröm är att ha någon som kunde göra detta åt mig. Jag skulle vakna, sätta mig i en skön stol och somna. När jag vaknar är allt klart och jag är redo för min dag. Det skulle vara lagom mycket, men väldigt snyggt och elegant. Som en sval dam som är så perfekt att hon på sin höjd under dagen bättrar på det ljusa läppstiftet. På riktigt och inte som på film, där allt sker bakom kameran och vi förväntas tro att inget skett.

Tänk om. Jag vill ha en assistent nu!